Aftonbladet – 15 september 1849, sida 3

åsom döfvande medel? — hvilka ställen på bufvudskåen som voro vådligast att råka stöta eller såra? — om ag någon gång hade aflossat en luftbössa? — och om let vore sannt att detta slags gevär icke gåfve nåvon knall vid aflossandet?.. Vid ett annat tillfälle, lå mördaren Rush var allmänna samtalsämnet, frågale han mig om jag trodde att en mördare kunde blifva salig. En gång — detta var i fruns närvaro — berätade han att OConnor hade varit drucken under sin jenstgöring, derföre att han förtärt bränvin eller portvin i tanka att det vore ett skyddsmedel mot koera. Om du — tillade Manning nu, och vände ig till sin hustru — kunde få honom hit ändå! Ni — fortfor han till mig — skulle väl kunna ippskrämma honom för koleran, så att han förmådles att supa dugtigt! Kunde vi blott få honom hit, å skulle vi lägga något döfvande medel i hans vin Her bränvin. Jag flyttade, emedan jag märkte att Manning och run önskade att få våningen snart ledig. På deras illstyrkan hyrde jag rum hos mir Banbridge, i M 44 vid Bermondscysquare. Banbridge var klädiklare och densamme som sedan köpte Mannings husgeråd kort förrän Manning rymde. Welsh, en tjenstgosse hos m:r Wells vid Russelltreet Bermondsey, berättade att Manning infann sig 08 hans husbonde den 25 Juli, och köpte en bushel släckt kalk. Han skref upp sitt namn, med adress till 2 3 Minver Place, bad att kalken skulle bäras lit, och betalte den. Vittnet bar dit kalken, och Manning sielf gaf anvisning att lägga den i en korg, som var försedd med lock och stod i köket. Haill, bodbetjent hos m:r Langley, jernkrämare vid Tooleystreet, vittnade att fru Manning kom till ernboden den 8 Augusti, dagen innan OConnor försyann, och köpte en skyffel, som hon uttryckligen ville hafva stark; hon bad att den skulle skickas till buset AM 3 vid Minverplace och sade sig heta Manning. Villnet bar dit skyffeln och fru Manning tog emot den. OConnors vana att ordentligt komma hem på bestämda tider, hans kända förmögenhet, hans bruk att alltid bära på sig sina nycklar, och de häremot alldeles stridande omständighe-: terna, att han varit borta flera dygn, och att! hans penningeskrin och hans kassakista voro tomm2, utan att hvarken dörrn till sängkammaren, eller kistans och skrinens lock tycktes hafva blifvit uppbrutna, — allt detta tillsammans väckte hos hans vänner den sorgliga förmodan att han blifvit mördad, och att hans egna nycklar blifvit begagnade för att plundra i hans hem. Då fru Manning varit den enda främmande, som sedan hans försvinnande vistats ensam i hans rum, och detta samma afton han försvann, samt blott en limma sednare än han sjelf berättat sig ärna spisa middag hos Mannings, så uppstodo misstankar mot Mannings, och dessa misstankar stärktes ännu mera, då Man-l ning helt hastigt sålde allt sitt bohag till en klädmäklare och härmed tycktes bereda sig på en bortilyttning från orten. Polisembetsmän skickades derföre till Mannings om tisdagen d. 44 Avgusti. De funno då herrn och frun intagande sin måltid i ett kök åt gårdssidan. Hvarken Marning eller hans hustru röjde någon förlägerhet, när man hos dem efterfrågade O Connor, och sade sig sjelfva hafva saknat honom, och dela hans öfriga vänners ängslan öfver hans försvinnande. Polistjenstemännen ansågo sig ännu icke befogade till vidare åtgärder hos Mannings. Men några timmar sednare kommo tre bland Mannings bekanta till närmaste polisstation, att efterfråga om några upplysningar vunnits angående OConnor och hans försvinnande, och då alla sådana saknades ännu från de redan på flera håll sysselsatta efterspanarne, beslöts att anställa en formlig undersökning i Mannings hus, och detta genast. Poliskonstapeln James Burton och de tre bland O Connors vänner, som efterfrågat honom vid polisstationen, begåfvo sig nu tillsammans till Mannings bus, M 3 vid Minver-place. De funno porten stängd, och bultade förgäfves; men en af grannarne hade portnyckeln och berättade att Manning och hans fru nyss afrest samt qvarlemnat nyckeln till tjenst för någon som bade köpt, men icke afhemtat husgerådet. Hela huset genomsöktes då. I köket åt gården, som var på nedra bottnen och detsamma der Mannings nyss förut spisat middag, stod en stor öppen koffert midt på golfvet; en myckenhet fruntimmerskläder voro inlagda deri, men andra lågo rundtomkring utan ordning på golfvet. I de öfriga rummen såg man öfverallt kläder och andra saker kringströdda. Möblerna voro redan borta; men ingen visste då ännu hvem som köpt dem. Några saker, som ansågos hafva tillhört OConnor, upptäcktes icke, och ej heller någonting annat misstänkt, utom den stora oordningen, som tycktes förråda att invånarnes hastiga bortresa snarast varit en flykt, påskyndad genom polistjenstemännens besök. En polisvakt ställdes nu att observera huset. Följande morgon kom klädmäklaren Banbridge och ville gå in. Då han fått veta att polisen varit der och medtagit nyckeln, gick ban till polisstationen och tillkännagaf att han hade köpt husgerådet för 13 pund sterling, och ville hemta hvad som ännu vore qvar, enligt en försäljningslista, som han medförde. Han berättade att Manning hade bott hos honom de två sista nätterna, och att han nu först och helt nyligen afrest. Som Banbridge visade behörig försäljningslista på sakerna, så följde poliskonstapeln Burton honom till huset, och lät honom hemta dem. Följande fredag begaf sig Burton åter till Mannings toma boning, denna gången i sällskap med en annan poliskonstapel, Henry Barnes, för att anställa ännu en efterforskning, och nu ändtligen med bättre framgång. Burtons och Barnes vittnesmål häröfver äro sammanstämmande; vi anföra det väsendtligaste af det ena. Henry Barnes: Burton och jag gingo ensamme i huset; Burton hade ännu bnyckeln i sitt förvar och öppnade porten. Rummen voro nu alldeles tomma, med undantag af en flaska laudanum, som fanns 4 tr. upp. Huset har två kök, begge i källarvåningen, under gatans niveau, det ena åt gatan det andra åt gården. Det sednares golf var lagdt med stora planstenar, och vi märkte att murbruket vid kanten af! två bland dessa var fuktigare, än vid de öfriga; och vid närmare undersökning befanns det alldeles nytt och icke hårdnadt. Vi lyckades utan hinder att