Aftonbladet – 13 september 1849, sida 3

BLANDADE ÄMNEN ITALIENSKA OPERAN I LONDON UNDER DEN SEDNASTE SÄSONGEN. London den 28 Aug. (Från en korrespondent.) Då de stora Italienska artisterne med sina prestationer icke ensamt tillhöra London, utan dela sina gracer emellan denna stad och Paris, samt det utmärkta i konsten för öfrigt tillhör hela verlden, torde det intressera äfven den svenska publiken att få en kort öfversigt af den nu förflutna säsongen här på stället. Något redan att två Italienska teatrar här rivaliserat om publikens ynnest, icke mindre svartsjuka på hvarandra, än tvenne sydländska qvinnor om samma älskare. Oaktadt denna täflan, har likväl ingendera teatern denna gång haft många intressanta saker att bjuda på. Den förnämsta, eller s. k. Drottningens teater, och dess direktör hr Lumley, kom genast ifrån början i en svår ställning, emedan han blott till en del lyckades se sin förhoppnirg att erhålla Jenny Lind för denna scen. Det är här vanligt att operornas impressarier, de v. s. entreprenörerne, vid säsongens början utgifva ett program, hvari de annoncera om det förnämsta publiken har att vänta, och hr Lumley hade uti sitt nämnt Jenny Lind, fastän icke fullt bestämdt, såsom teaterns blifvande prima donna, hvilket hon dock aldrig hade med visshet lofvat honom. Det var derföre ett svårt slag, då han i början icke kunde förmå henne att uppträda på scenen; men teatern öppnades likväl vid den vanliga tiden, vid Påsk, med en mer än venlig styrka af första klassens sångare och sångerskor, hvaribland Alboni, Giulini, Gardoni, Belletti och La Blache, Någon tid efter Påsk ådrog denna opera sig en större uppmärksamhet genom demoiselle Parodis uppträdande, en ny elev eller skyddling af den ryktbara madame Pasta, och som uppenbarat så utomordentliga gåfvor såsom sångerska, samt ett sådant snille för tragiska roller, att hon nu räknas för den mest lysande bland konstens uppstigande stjernor. Under tiden rådde mycken nyfikenhet öfver frågan om Jenny Linds uppträdande eller icke, hyarom emellanåt räsonnerades i tidningarne nästan lika allvarsamt som öfver ett politiskt ämne med olika rykten. Slutligen föll det ut så, att Jenny Lind hade samtyckt att såsom en medelväg och för att understödja hr Lumlev, hvilken under förra säsongen visade en särdeles frikostighet mot henne, att gifva en serie af s. k. dramatiska konserter, bestående af operamusik som sjöngs från scenen men utan aktion. På detta sätt uppfördess t. ex. Trollflöjten. Men det smakade icke publiken så mycket, som att tillika njuta skådespelet; och resultaterna för hr Lumleys kassa emotsvarade icke hans väntan. M:1 Lind samtyckte då för den goda sakens skull att frångå sitt beslut, och uppträdde i ett mindre antal verkliga representationer. — Detta återlifvade entusiasmen till