Aftonbladet – 13 september 1849, sida 2

DCLUaKRtlauc JyIRaNUuct på ICLOTIUICE Hafa DUB Som CW myteri; men i trots af de smädelser, hvarmed Hume möttes af reformfienderna, och det giftiga och hätska språk hvarmed han besvarades, fullföljde han sin kosa lugnt och oförskräckt; och under en lång följd af år har han lyckats gagna fäderneslandet genom bortrensandet af missbruk och genom flera besparingars införande i statsutgifterna. — Talaren öfvergick derefter till mötets egentliga föremål, och förklarade härvid oförbehållsamt, att den närvarande representationen icke är annat än ett gäckeri, och att det är till följd häraf, som folket beskattas utan att dervid blifva hördt. Då det saknar detsamma verkligt representerande ombud i parlarsentet, saknar det äfven sann kontroll på det samtycke, som der lemnas för de utskylder det sedan nödgas betala. Bland de 56 millioner pund sterling, som åtgå hvart år till statsutgifterna, nödgas de arbetande klasserna anskaffa 32 millioner (Rop af skändligt! skändligt Folkets grundlagliga rätt att beskatta sig sjelf kränkes oupphörligt under närvarande system (Hört bör!,). Den lika mycket såsom statsman och såsom domare berömde lordkanslern Camden ytwade sig redan för 80 år sedan öfver det omedelbara sammanhanget emellan beskattning och representation, och hvad han sade har blifvit antecknadt till en tacksam efterverlds gagn och eftersinnande. Beskattning och representation — förklarade han — äro oskiljaktiga; deras förening kan ej söndras; den beror på rättvisans yttersta grundsatser; ty hvad en menniska med rätta äger, det är hans och ingen annans; ingen är befogad att taga det ifrån honom utan hans eget samtycke, uttryckt aniingen af honom sjelf eller genom hans ombud. en som försöker sådant, försöker en rättskränkning; den som gör det, begår ett rån och nedbryter råmärkena mellan frihet och träldom. I vår grundlag äro beskattningen och representationen jemnåriga och af lika väsendtlighet. En obestridlig sanning är det likväl, att folket i detta land ej är ärligt representeradt i parlamentet. Sådant oaktadt beskattas det derstädes, och derföre begår man rån emot det, för att tala med lord Camden. Men i parlamentet kämpa ännu sju åttondedelar af ledamöterna mot all reform. Jag har i de vigtigaste frågor befunnit mig bland en minoritet af 44 till 20 röster; den högsta var omkring 100, men den lägsta när representationsreformer föreslogos; endast 13 personer röstade för dem. Jag har häri handen en förteckning på tjugoett reformförslager som blifvit framställda i underhuset, allesamman afslagna af talrika majoriteter. Detta ådagalägger att folkets interesse icke var behörigen representeradt. J kunnen derföre icke räkna på underhuset; botemedlet måste skaffas af er sjelfva (Bifall); j måsten hafva allmän valrätt (Enhälligt bifallsrop från hela församlingen). Rev. T. Spencer, en prestman, yttrade sedan: Möten af närvarande slag kallas af somliga uppvigling; men att sålunda sammanträda och öfverlägga om gemensamma ange!ägenheter tillhör samhällsordningen i fria länder. Män, som icke vilja mötas i mörker och hemlighet, komma på 1ärvarande sätt i tillfälle att förena sig och vidtaga gemensamma beslut, och härigenom framskrider nationen. — Ju förr de nu ifrågavarande reformerna kunna genomdrifvas, ju bättre; ty om icke landets utskylder mildras, genom större hushållning dermed och jemnare fördelning deraf, äger det ingen trygghet för lugnets bestånd. Men dessa förbättringar kunna ej väntas, utan att en parlamentsreform föregått. Utom äfventyret af för tunga skattebördor, har man äfven att befara missnöjet hos alla orepresenterade. Det ligger utom menskligt tålamod för sju till åtta män att se sig räknade för nollor, medan en nionde, som i verkligheten icke är dem öfverlägsen på något vis, är ensam befogad att vara medborgare och lagstiftare, vare sig på egen hand eller genom sitt sjelfvalda ombud. Så länge detta missförhållande räcker, skall hvarken belåtenhetens eller fördragsamhetens anda råda i landet, och dess samhällsskick skall allt framgent likna en på spetsen i stället för på basen ställd pyramid. Man skulle kunna erinra, fortfor talaren, att han i sin egenskap af prest icke borde förena sig med män som önska lförändringar, utan i stället predrika frid och ordning; men han trodde att han just fullgjorde detta sitt kall aldrabäst på det sätt, som han iakttog nu (Bifall). Han ansåg sig aldrig bättre kunna efterIkomma Mästarens ord, än när han sökte minska idet menskliga lidandet (Hör, hör!); och detta verk vore Guds verk (Hör, hör!) Om en brittisk monark funne för godt att öfversvämma öfverbuset med pärer, hvilkas enda lagstiftarekallelse låg i deras börd eller deras utnämning, så kunde han icke dermed göra någonting värre, än hvad som gjordes i underhuset, när denna afdelning af lagstiftande församlingen fylldes — under det nuvarande förderfliga representationssystemet — med en mängd tjenstemän af alla slag, med kronans pensionstagare, med adelns yngre och derigenom från den andra afdelningen uteslutna söner. Talaren hade besökt Amerikas fristater; ban hade der haft tillfälle att beundra de medborgerliga valmännens manliga lugn och sjelfaktning. Man ordar föga der om valsättet, derföre att man äger ett ändamålsenligt; men man försmår der äfven i allmänhet att mottaga som en gunst, hvad man besitter som en rättighet. Denna ssjelfständighet är ofta vidrig för curopeer; den stöter deras vanor och fördomar. Talaren träffade der en gentleman, som sade oförbehållsamt: Jag har tillbragt min föregående lefnad i det gamla England och jag måste återvända dit; jag uthärdar icke längre här; i hela Boston har jag icke träffat en enda man, som velat mottaga en ynnestbevisning. Förskjutandet af sådant ådagalägger dock ett ädelt sinne (Bifall). Lord Dudley Stuart: Behöfs det väl att förorda financiella reformer, när det är bekant för hvarje skolgosse i vårt land, att statsutgifterna äro tio millioner högre nu än för tio år sedan? (Hör, hör!) Olikhet i lefnadsställning kan icke undvikas någonstädes; hvar och en kan icke vara rik; och ingen lagstiftning kan försätta en man med hundra pund sterlings årsinkomster i samma lefnadsställning med den som har tusen punds årsinkomst; men deremot kan och bör en god lagstiftning ombesörja att utskylderna ej belasta den fattige mer än den rike. Endast genom ihärdighet och verksamhet kan dock missförhållandet härvid:jemnas; och vid åsynen af den talrika församlingen, betviflade talaren icke att man ej skulle lyckas slutligen befria folket från den ojemna och derigenom orättvisa skattebörda, som nu nedtynger det. Men huru borde denna förändring tillvägabringas? Icke genom revolution (Nej, nej!2), icke geriom Våld och oförrätter (Nej, nej!,). Nej — då skulle botemedlet blifva värre än plågan (Hör, hör!). Det rätta medlet består i en parlamentsreform (sHör, hör!). Innan underhuset blir hvad det bör vara: folkets verkliga representant, — är det fåfängt att hoppas på någon förbättring i folkets tillstånd; och detta är närvarande förenings syftemål (sHör, hör!)). Aldraförst vill den utvidga valrätten, och deri gifva del åt hvar man, som betalar läfven den minsta utskyld till det allmänna. Nästa punkten är valrätt med slutna sedlar: kanske för ögonblicket den vigtigaste bl bland alla, ehuru den måbända blir af mindre vigt fiamdeles, sedan de öfriga PVE IA sted I FRrSSRAA är: fv s rn LArfara