Aftonbladet – 12 september 1849, sida 2

europeiska samhället se sig kufvadt under den brutala, materiella styrkans tyranni. Och ett sådant regemente, om det äfven till en början må styras med förstånd och skarpsinnighet, skall till slutet, man kan vara viss derom, antaga karakteren af de medel som användas, samt med stora steg nedsjunka till den förfäade materialismens barbari. FREDSKONGRESSEN I PARIS. (Slut från gårdagsbl.) Efter Girardin talade engelsmannen Elwart, parlamentsledamot och Frederic Bastiat. Derefter gafs ordet åt Richard Cobden, som emottogs med oerhördt bifall. La Presse, säger om hans uppträdande: Cobden efter Girardin, var lugnet efter rörelsen. Den berömde ledamoten af underhuset utvecklade den id, som hans företrädare uttalat: att nationerne nu hafva regeringarne i släptåg, och utvecklade dervid en utomordentlig grad af talang och snille. Med det engelska flegma, som aldrig förnekar sig sjelf, kom Cobden, med den allvarsammaste min i verlden, sina åhörare att le; han framtog alla våra skickliga statsmän, alla våra moderna stora män i miniatyr, och i det han obarmhertigt gisslade dem med transparenta allusioner, gaf han sitt auditorium, i några få koncisa och bitande epigrammer, en politisk marionettkomedi; han näpste med sin vältaliga ironi alla dessa afundsmän mot allt stort, ädelt och skönt, alla dessa diminutiver af Talleyrand under ett diminutivum af Napoleon., Efter en kort inledning öfvergår han till följande anfall mot krigssystemet: Min första invändning mot detta system är dess utomordentliga ömklighet; ty då tvenne länder i i samma förhållande försöka sin armfåstyrka, vinner ingen af parterne derpå, och resultatet är en reel förlust lika stor som omkostnaderna vid förökningen. Min andra invändning gäller dess utomordentliga hyckleri, ty på samma gång som våra rustningar år från år tilltaga midt för våra ögon, upphöra dock icke våra kabinetter att växla försäkringar om den uppriktigaste och hjertligaste vänskap. Om det vore någon uppriktighet och någon san-: ning i dessa försäkringar, hvarför behöfde man då så många krigsskepp i sjön och så många kasteller vid kusterna? En man som icke är tokig, beväpnar sig icke med anfallsoch försvarsvapen, då han är midtibland sina vänner. Men min vigtigaste invändning mot dessa stora rustningar är att de bidraga till att uppväcka en farlig animositet bland nationerna, att de förlänga fruktan, hatet och misstankan, — passioner som förr eller sednare instinktmässigt söka sin tillfredsställelse i krig. Och detta är orsaken, hvarföre kongressen vill bereda nationerna till ett samtidigt afväpningssystem, och huru skola vi uppnå detta resultat? Det fins ett medel: det är att lära våra respektiva regeringar ett litet aritmetiskt problem, som de, åtminstone förr, alltid synas hafva ignorerat, nemligen att då tvenne nationer i fredstid hafva en arme, som vi beteckna med talet 6, så skola de jemförelsevis icke blifva mindre starka, om de begge reducerade detta tal till 3 eller till och med till fullkomlig afväpning. Men vi skattedragande i England och Frankrike, vi komma att i följd af vigten hos våra penningpungar inse, att det är en oerhörd skilnad. Låt oss emedlertid icke hysa den illusion, att det skulle vara lätt att hos våra regeringar inpränta denna lilla aritmetiska Jexa. Jag talar efter lång erfarenhet, då jag säger, att det icke finnes oläraktigare folk än statsmän af profession. Deäro i allmänhet så beherrskade af rutin och så fulle af öfvertygelsen om sin egen förtjenst, att de hafva ganska svårt aut fatta, det någon annan visdom han existera, än den som utstrålar från deras byråer. Tron j, mina herrar, att de taga särdeles notis af de råd, som denna kongress gifver? Sannolikt långt derifrån! Till och med i detta ögonblick är jag öfvertygad att de le åt oss, betraktande oss som utopister, theoretici och svärmare. Och dock är det i resultaterna af deras systemer ett och annat, isynnerhet från den financiella synpunkten, som väl kunde göra dem litet modestare. Jag vänder mig till Europas regeringar och ställer till dem denna fråga: Kunnen j fortsätta edert finanssystem i ytterligare 10 år? De skola alla, måhända med, ett undantag, blifva nödsakade till att svara: Nej! Är det då således en chimår af denna kongress att vilja leda uppmärksamheten på den afgrund, som efter deras eget erkännande öppnat sitt gap under dem; att göra dem uppmärksamme derpå, att faran för en finansiel revolution, som de förbise, är mer hotande än faran för en främmande invasion, hvaremot de med så mycken omsorg söka sätta sig i säkerhet. Således, äfven från den financiella ståndpunkten, den minst upphöjda af alla, som man kan göra gällande, ären j rättfärdigade i veridens ögon, för att hafva bildat denna nationernas kongress. Det var i sanning hög tid, att den allmänna opinionen fick ett ord med i laget, och de män, som i dessa vanskliga tider hafva uppdrag att regera nationerna, borde uppriktigt tacka eder, derföre att j, genom att räcka hvarandra handen öfver det Atlantiska hafvet och öfver kanalen, hafven underlättat ett afväpningssystem, som i lika hög grad påyrkas af humanitetens principer och af en förnuftig politik. Efter detta tal antogs 8 2 enhälligt. Derefter antogs äfven på ordförandens förslag, utan diskussion, 58 53, 6, 7 och 8. (Jemför Aftonbladet JE 204). Förhandlingarne den 24 Aug. öppnades af Elihu Burritt, fredskongressens egentliga stiftare, som uppläste en promemoria i ämnet. Derpå begynte diskussionen angående 8 3. Abbe Deguerry utvecklade idgen om en framicke lefva mer! ropade Magnus. Hjelp mig,