Aftonbladet – 8 september 1849, sida 3

GRÖNSISKAN. Fönstret i mitt rum stod öppet: In en liten siska flög. Jag till fångst mig skyndsamt reste Och igen mitt fönster smög. Road såg jag, hur kring taket Siskan slog sin rädda lof, Och hur katten, vild i blicken, Satt och lurade på rof. Länge led jag dock ej grymma Djuret, som sig smög på lur: Dref det ut, men lilla fogeln Släppte jag uti en bur. Småningom blef fogeln stilla, Och vi vänner, han och jag; Och jag älskade hans sånger Mer och mer för hvarje dag. Hösten kom och äfven vintern, Mången hampfrökopp han tömt; Och när våren syntes åter, Tycktes han sin frihet glömt. Jag en dag i rummet sätter Toppen af en frodig gran; Och med qvitter hoppar fogeln Utur burn, som nan var van. Strax han svingar sig till trädet Och sig sätter der, förnöjd, Och till mig till skiftes flyger Med sitt qvitters jubelfröjdå. När jag såg det, rörd jag tänkte: Om du tar din älskling fatt Och till egen lust den fängslar, Ar ditt hjerta ock en katt. Kärlek ej af kärlek njuter Så, som af sin skatt en snål. Nej! den offrar sig, den glömmer Sig uti sitt föremål. Fönstret öppnar jag och säger: Svinga dig med glada ljud Bort till skogen, upp mot höjden, Prisa friheten och Gud! Sylvester. NERE