Aftonbladet – 7 september 1849, sida 3

rätt i detta räsonnemang; men det bör blott anmärkas, att denna auktoritet icke hade någon behörighet att yttra sig öfver frågan om det allmännas nytta eller skada af Widmans qvarhållande. En annan anmärkning presenterar sig ock deruti, hvad Danviksdirektionens utlåtande beträffar, att direktionen åberopat det Grubbensska läkarebetyget om Widmans fallandesot, ehuru Widman, enligt doktor Sondens intyg, aldrig sedan sitt intagande på hospitalet funnits besvärad af denna sjukdom, hvilken likväl icke så på en gång öfverger den som en gång haft den. Detta lemnar ett tydligt bevis på, att direktionen icke rådfrågat sistbemälde doktor, som är läkare på stället, utan blott de betyg om W:s dåliga antecedentia, som medföljt vid hans ditflyttning. Hade direktionen rådirågat läkaren på stället, så hade troligen utlåtandet i nyssnämnde punkt blifvit annorlunda. Om det, som Regeringen egentligen behöft veta, nemligen beskaffenheten af den meilan Widman och hans slägtingar å ena, och direktionen å andra sidan träffade öfverenskommelse : och i hvad mån den kunde vara bindande för Widman, synes utlåtandet ej hafva innehållit ett ord. För att bedöma beskaffenheten af det beslut Regeringen gifvit under sådana förhållanden, behöfver man blott fråga sig, huruvida högsta domstolen, om frågan bos densamma förekommit, hade kunnat på sådant sätt döma en person att qvarhållas vid en inrättning utan att känna vilkoren för hans intagande derstädes och svaret lärer ovilkorligen blifva nekande. Häraf ser man att ecklesiastikdepartementet kan taga sig större makt än sjelfva domaremakten äger i frågor som röra den personliga friheten och disposition af egendom. I afseende på sjelfva den nu ifrågavarande åtgärden med Widmans inneslutande i den 1o kal der han varit afstängd sedan slutet af år 1845, så förekommer det såsom ett bevis på en i vårt land ovanligt ferm expedition, att då doktor Sonden utskref Willman den 10 November nämnde år från dårhuset, så inkom inspektoren samma dag till direktionen med utlåtande och förslag, att använda den s.k. Sjögården för sådane personer, hvilka gjort sig kände för mer eller mindre brottslighet samt ett vildt och obändigt sinnelag,, i ändamål atl de kunde vårdas på ett sätt, som betoge dem tillfälle att störa den ordning och det lugn, som bör vid en barmhe :tighetsinrättning vara rådande. Samma dag inflyttades äfven Widman och Ström uti nämnde lokal, der Widman sedermera förblifvit, hvaremot Ström varit flere gånger ute derifrån. Läsaren torde icke förundra sig om det varit till en viss grad motbjudande att sysselsätta sig med dessa anmärkningar, då de personer, hvilkas instängande närmast föranledt dem, i sin föregåend2 lefnad visat sig vara afl sådan beskaffenhet, att samhället utan tvifvell är bäst belåtet att slippa dem ibland sig, och den ene, Ström, så elakartad, att han enligt uppgift till och med skall begått inbrott i en stängd lokal, oaktadt han mistat hegge händerna. Men det som här blifvit anmärkt med anledning af de publicerade bandlingarna, är icke egentligen beroende af personernes beskaffenhet. Det går i korthet ut derpå, att underställa allmänna omdömet, huruvida en giltig förklaringsgrund blifvit lemnad för Danviksdirektionens företag, att på eget bevåg, det må vara för hvad orsak som helst, i åratal afstänga en eller flere af hospitalets underhållstagare, icke blott ifrån all gemenskap med den yttrel verlden, utan ock från alla andra vid inrättningen befintliga, det vill säga från allt menskligt sällskap, uti ett serskildt fängelse. Detta är något som lagen icke tillåter någon att göra ! med de största brottslingar, som icke serskildt blifvit dömde dertill i lifssaker och genom högsta domaremakten. Det är likväl nu genom) det publicerade direktionsprotokollet erkändt: och bevisadt, att detta skett med de ofvannämnde personerna och att sålunda en oformlighet och olaglighet blifvit begången; ty äfven i en korrektionsinrättning eller pål: fästningar der lifstidsfångar förvaras, och hvil-l4 ka dock till sin natur äro straffinrättningar, hafva föreståndarne icke en sådan godtycklig makt och myndighet, som den Danviksdirektionen här tagit sig. Det är redan mycket nog att regeringen kan genom ett beslut, så-!4 dant som det förutuämnde kongl. brefvet innebåller, gifva en sådan tydning åt naturen af Danviks hospital, att den som en gång väl gif-y vit sig dit in, om han ock betalar för sig, äf-! ventyrar att aldrig mera få komma ut igen, mm han skulle finna sig missnöjd, och att, lenna välgörenhetsinrättning sålunda i vissa all kan förklaras utgöra ett slags fängelse. Må detta emedlertid lemnas å sido. Men det unda förnuftet, likasom hvarje känsla af lag och rätt måste säga oss att en hospitalsdirek-n ion begår ett missbruk af sin makt, dåll len, i stället att hos laglig myndighet anmäla I ch låta beifra, om någon af underhållstagarne vegår brott eller i öfrigt visar ett uppförande som förtjenar laglig bestraffning, på eget äfventyr upphäfver sig sjelf på samma gång till ingifvare, domare och exekutör på sådant sätt som vid detta tillfälle visat sig. Det gäller bär ;rundsats, icke personer. Att hr öfverståthålaren vid sitt besök, att döma af det i protoollet intagna yttrandet, icke genast insett lenna sakens beskaffenhet, bör kanske mindre äggas honom till last, då han icke är lagfaen, och således lätt kunnat förbise rätta för-laq VA llandet: men det skulle mvecket förundra acc I 0 Ds -— gr ON ja — — 9 AM — MM pe