Aftonbladet – 7 september 1849, sida 3

föremålet för undersökningen. Vi komma nu till det egentliga innehållet al handlingarna, som äfven förete några kuriositeter, särdeles i afseende på hospitalshjonet Widman, som varit längst innesluten på det ifrågavarande stället. Man inhemtar deraf väl i förbigående att Widman, som, enligt vederbörande läkares edliga intygande, var behäftad med fallandesot, och deraf stundom l: mindre vetande, blef på egen ansökan och mot en medgiftssumma: stor 600 rdr banko, som — — af hans arfsmedel till hospitalet verlades, den 7 Nov. 1843 intagen på hospi talet; men med någon förundran finner man tilllika, att Widman sjelf icke blifvit hörd och fått yttra sig angående det med honom iakttagna ovanliga förfarandet, att hafva i fyra år hållits i särskildt förvar, utan att direktionen dertill förskaffat sig tillstånd. Flera omen skälig anledning att lemna Widman ett såligt sammanstämmande intyg af flera tjenstemän vid inrättningen, äfvensom af kyrkoherden derstädes, en desperat och vanartig person; men då det var fråga om att utreda ett förhållande, i hvilket direktionen till en viss grad måste anses såsom part och der det gällde lighet och förtviflade trots möjligen blifvit framkalladt eller åtminstone förvärradt af en godtycklig behandling, synes det vara skäl att icke halka förbi någon omständighet, som kan leda till fullständig upplysning i dessa hänseenden. — Det faller då genast i ögonen, genom de nu producerade handlingarna, att Widman redan 3 månader efter sitt intagande på Danviks hospital begärt att blifva utsläppt derifrån. Petta, i förening med den omständigheten, att hans medgiftssummav blifvit utbetald af hans arfsmedel, hade väl kunnat och bordt utgöra en anledning att efterhöra huru det varit beskaffadt med den der egna ansökningen. Här tillkommer särskildt det ganska egna factum, att öfverläkaren vid Danviken, hr doktor Sonden, uttryckligen förklarat det ban aldrig funnit Widman besvärad hvarken af fallandesot eller mindre vetande, och att således eu stort skäl var förhanden att draga i tvifvelsmål tillförlitligheten af det läkarebetyg om dessa kroppsoch sinnesbräckligheter, hvarpå W:s intagande på hospitalet till en hufvudsaklig del grundades; så mycket mera, som detta betyg var utfärdadt af en läkare, hvilken gjort sig känd för så stor opålitlighet och lättsinnighet 1 meddelande af embetsintyg, att domstolarne under de sednare åren i vigtigare fall icke funno sig kunna fästa något afseende å desamma, så framt de icke af annan läkare bekräftades. Vi draga icke i tvifvelsmål att Widman är en till sin moralitet depraverad menniska. Det kan likväl vara fråga om, huruvida icke ett naturligen vildt sinnelag ytterligare kan hafva blifvit förvärradt och bragt till det yttersta genom öfvertygelsen om en olaglig och våldsam behandling; ty ingenting gör sinnet mera upproriskt, än känslan af orättvisa. Antagom för ett ögonblick, att anförvandter, för att blifva qvitt en så svår slägting som Widman, velat hafva honom någonstädes afstängd från verlden och från friheten: att det för sådant ändamål lyckats dem erhålla ett läkarebetyg, som sedan visat sig ogrundadt, och att Widman vid något tillfälle blifvit på ett eller annat sätt öfvertalad att skrifva sitt namn under en ansökning, den han kort derefter ångrat och önskade få återtaga; månne icke ett sådant förfarande kunde bringa till förbittring en menniska med så litet stöd af religion och sedliga grundsatser i öfrigt, som fallet tyckes vara med Widman? Det hade kanske icke heller varit ur vägen att genom Widmans hörande inhemta, huruvida man låtit honom om söndagarna deltaga i Gudstjensten i hospitalskyrkan, och huruvida man sålunda sökt att genom intrycket af den offentliga andaktsöfningen ingjuta någon frid och förbättring i hans själ eller om han under alla dessa år varit stängd äfven derifrån. Ännu en omständighet. En uppgift af inspektoren på stället anklagar Widman att hafva uppfört sig till den grad våldsamt mot upppassaren Eriksson i sistl. Maj månad, att han hållit på att strypa Eriksson. Detta är en angifvelse af så svår beskaffenhet, att, om den ir sann, hade Widman ovilkorligen bordt för densamma ställas för rätta och dömas till bestraffning. Det synes då icke heller hafva varit ur vägen att höra, huruvida denna anklaselse erkändes af W., äfvensom att inhemta orsaken hvarföre ingen särskild anmälan om stt så groft tilltag blifvit gjord. I det stället ständigheter synas likväl hafva kunnat gifval. dant tillfälle att få yttra sig. Mannen är, enatt undersöka huruvida icke Widmans oreger-; — MH mm mm S d O AL DM pr pt i -—— go --m nm SAKTA d u S Tr I e h S f d a HN ON cd intages nu ifrågavarande faktum, Widman oSTSTLO rörd, såsom visst och erkändt samt såsom en )!? siltig grund för hans fortsatta instängande. Y Man kan här icke undgå att erinra sig, att en?! mängd rykten sedan flera år tillbaka cirkulerat ?! angående en mindre väl tillsedd styrelse aft Danvikens hospital och dårhus, och det villl synas, att ett särdeles godt tillfälle nu hadel? varit för handen för hr öfverståthållaren att.l såsom man säger, taga i tu med saken ochY utreda om missbruk och godtycke verkligen Y existerat. I det stället ser det nu ut som om ? ir öfverståthållaren funnit sig fullt tillfreds-5 ställd med hvad men för honom framlagt, utan 5 utt vidare undersöka halten deraf. la Ett dokument, hvarmed man synes hafva velat hufvudsakligen rättfärdiga eller förklara len emot Widman vidtagna åtgärd är detl Congl. brefvet af den 31 Oktober 1844, konrasigneradt af dåvarande chefen för eckle-) iastikärenderna hr F. O. Silfverstolpe. Men vid närmare påseende befinnes det, dels att letta bref alldeles icke angår Widmans innelutande afskildt från de öfriga hospitalshjonen, varom då icke ens var fråga, utan endast ans ansökning att komma ut ifrån hospitalet, lels ser man af samma brefs datum, att detlp, illkommit långt före detta inneslutande, hvil-ly -et skedde först den 10 Novemher 19845 ha k Of