Aftonbladet – 6 september 1849, sida 3

som vanligt. Åhörarnes antal var likväl icke mera än mellan 3 och 400, förmodligen till följd af bans stegrade pris: han fordrade 1 rdr specie för biljetten. Men äfven lärer någon schism egt rum inom den biträdande personalen, emedan en annonserad kör för mansröster icke blef afsjungen, utan Bull i det stället spelade karnavalenp. Den svenska sångerskan mamsell Juringius hade ankommit till Christiania och skulle der gifva konsert. Björnar hafva husserat i Sigdalen, och gjort på flera ställen stor skada på kreaturen. Den 1 Sept. på morgonen afgick en del af de till Slesvig bestämde norska trupper från Christiania. REVY AF TIDNINGARNE. Tiden för den 5 September innehåller ett från dess ultrakonservativa ståndpunkt konseqvent utveckladt och rätt pikant räsonnemang om det hvilande representationsförslagets öde vid nästa riksdag och hvad verkan det må anses böra medföra till en förändring af konseljen. Tiden utgår naturligtvis från den föreställningen att förslaget faller, — en föreställning som, i förbigående sagdt, de fleste lära dela, — men menar att det icke derföre är värdt att rådgifvarne taga afsked. Om Konungen, menar Tiden, icke må förtörnas deröfver att representationen ogillar hans framställningar, så må hans rådgifvare desto mindre anse sig upphöjdare och heligare än han sjelf, som ansvarighetslagen förklarar dem böra endast Konungen rådgifva, men ej jemte honom regera. Läsaren inser utan tvifvel den klipska sofism, som här ligger i uppställandet af en premiss, som ej passar, då Konungen är i helt annat förhållande än statsråderne, och icke kan afgå, samt jemförelsen sålunda är sjelftagen. I öfrigt se vi ej heller hvarföre ett afslag på representationsförslaget skulle nödvändigt behöfva medföra statsrådernes afskedstagande, nemligen om de togo allmänna tänkesättets fordringar ad notam och rådde Konungen att afgifva ett med detta allmänna tänkesätt öfverensstämmande representationsförslag. Men Tidens mening är ej sådan, utan att både Konungen och rådgifvarne böra bjuda trots åt detta tänkesätt, med ett ord i allo inträda i samma roll, som man kallar det gamla systemets. Detta synes genom hela fortsättningen af artikeln, hvarur följande godbitar förtjena citeras: Om statsrådets medlemmar hade rätt uti, att begära afsked och vägra vidare tjenstgöring när ett af dem tillstyrkt förslag af Rikets Ständer ogillas; så borde riksdagsmän, om Konungen vägrar gedkänna någon af Rikets Ständers underdåniga framställningar, afsäga sig riksdagsfullmäktigskapet eller göra andra obehöriga svårigheter, som de kunna åstadkomma för att hämnas sinsårade fåfänga. Förebråddes dem af deras kommittenter eller af andra välsinnade och förståndiga män en sådan öfverdrift, så kunde de svara: det äro Konungens rådgifvare, som lärt oss att så handla, det äro de, som vi tagit till föresyn, huru man bör förhålla sig i motgången. Hvad synes om förestående snillrika jemförelse? Månne den icke är uppgjord af det slags förmågor, som företrädesvis förtjena den 2f Tiden påhittade benämningen Viktualiemän, eller i vanligt språk pundhufvuden? Vidare: Lika litet som de konservative skola, af fruktan för en ultraliberal statsrådsuppsättning, antaga representationsförslaget, lika litet skola de göra det för att slippa den nuvarande. De konservativa äro icke nog enfaldige, för att låta inbilla sig, det efterträdarne skulle tagas ur deras leder. Blifva då de nya statsråden åter grå eller liberala, så är det sannolikt, att riket derpå endast förlorar. De nykomne skola, enär det faller sig svårt att göra något nytt, som är bättre än våra gamla goda, men klandrade inrättningar, snarare söka förvärfva popularitet genom den lättare utvägen, att nedrifva än flera af dem. För riket är det då vida bättre, att behålla sådana statsråd, som redan gjort sina rön i den vägen, och som måhända börjat tröttna dervid. — Hvad Gustaf III sade om sin son, eller pblifver han Konung, nog blifver han rojalist, gäller i sin mån äfven om statsråd. Ju längre de sitta qvar, ju mera konservativa, ju bättre rojalister blifva de.n Vi gratulera herrar ledamöter af konseljen till denna kompliment, som egentligen upplyser hvarföre Tidens kotteri vill hafva dem qvar. Se här slutligen huru vackert Tiden predikar för de nuvarande taburett-sittarne den kristliga undergifvenhetens dygd, att ej ens arbeta för ett förslag som skall falla, och att i nödfall hellre pallra af en och en i sender i tysthet, än göra något uppseende genom en afgång i massa: Vore det då icke mycket bättre, att Konungens rådgifvare uppoffrade den missförstådda hedern, att hvarken medgifva ett misstag eller tåla en motgång? Vore det icke för dem en sann heder att med klokhet och sjelfförsakelse gifva föredöme af undergifvenhet för laglig ordning, derigenom att de läte förslaget i stillhet förfalla? År detta likväl alltför påkostande för deras egenkärlek, eller söka de med flit någon anledning att taga afsked: så borde de heldre begagna andra förevändningar, efter hand, och innan riksdagen inträffar, utan att hvarken ineller utrikes göra uppseende med afskedstagning på en gång, särdeles under riksdagsfejd, då den sanna hedern borde förbjuda dem att öfvergifva den Konung, som kallat dem till sitt biträde. LITTERATUR. Beskrifning öfver provinsen Helsinagland, hö