Aftonbladet – 6 september 1849, sida 2

Således verkligen sannt! sade grefvinnan med sammandragna läppar, under det hon en ång stund såg tankfullt framför sig. Jag är sjelf skulden till denna ungdomsdårskap,, sade hon slutligen liksom för sig sjelf. Jag borde längesedan hafva uppmanat honom till äktenskap. Ja visst, sade Siegbrit, i det hon blef så munter och rörlig som trots någon bedagad mö, hvars älskningstema man vidrörde. Grefven borde längesedan hafva gift sig.n Men med hvem ?, sade grefvinnan ännu alltid eftertänksamt. ,Att skicka honom till Norrge under det att de skottska höfdingarne med fiendtliga ögon betrakta våra kuster? Omöjligt! — en Skottska? — endast ogerna. — I annat fall en Mac Donald von Skye; dessa voro alltid vänskapliga emot vår staml Äfven Kamerone, Lairderne af Lochiel äro idla och mäktiga. — Hm! jag skall tänka öfver den saken.x Skulle det då vara så omöjligt, dyraste fränka, att finna en flicka af någon ädel stam, som ehuru ej lik er son i ålder och förmögenhet, likväl ej är honom ovärdig? frågade läspande;, och med sin ljufva stämma fröken Siegbrit. Ofta söker man något på långt håll, som ett vänligt öde lagt nära oss. Sök blott igenom medlemmarne af eder slägt och eder gemåls ädla anhöriga, kanske finner ni en qvinlig varelse som — — Jag finner ingen, alls ingen, föll grefvinnan med isköld talarinnan i talet. Jag tror dessutom att saken ej brådskar och att er berättelse endast varit ett eländigt sqvaller, uppfunnet af folk som dermed hafva något ändamål, något personligt intresse med i spelet. — Gå nu upp på er kammare, Siegbrit, läs er aftonbön, och läs äfven några böner för mig, om ni vill hafva den godheten.n Grefvinnan räckte vid dessa sista ord sin magra hvita hand åt fröken, och denna tryckte den med en ättiksur min till sina läppar samt for sedan ut genom dörrn som ett urväder. (Forts. följer.)