Aftonbladet – 1 september 1849, sida 2

ikarekonsten och straffjustieen får visserligen med arsamhet användas för att ej bli ensidig (omne sile claudicat), men med skäl kunna vi säga, att ikasom hvarje brott har en gemensam källa, så gifes det verkligen en sådan universel medicin, och let är — den ånger, som verkar bättring. Att öka åstadkomma denna utgör penitentiärsystemets ufvuduppgift, till en del redan erkänd af kriminalagstiftningen, sedan den nemligen först blifvit till in användbarhet konstaterad af verldens mest prakiska fria folks, Amerikas, Englands och Frankrikes, rfarenhet samt således haft sin historia innan den nifvit till lag.s I en not (pag. 47—51) har förf., med anledning af grefve E. Sparres uttalade åsigter om rihetsstraffen, visat huru fåfängt äflandet är tt för hvarje brott eller grupp deraf söka utundera ett särskildt straff såsom specificum. och särdeles fäster sig förf. vid några af grefvens kardinalfraser, genom hvilka denne vill söra frihetsstraffens företräde misstänkt, ehuru grefven, märkligt nog, i förra delen af sin skrift (pag. 24) förklarar sig vara en varm vän af penitentiärsystemet, det han anser böra lägsas till grund för reformen af fängelserna. Vår förf. yttrar nemligen i denna not: Grefve Sparre anförer (I: 55) om frihetsstraffen, att frihetens beröfvande är ett negativt moment, och att dervid det positiva eller sjelfva straffet fattas, samt vidare på samma pagina: att ;fängelset icke är något annat än det rum, hvaruti straffet skall verkställas... Med anledning häraf frågar vår förf.; Kanske beröfvandet af lifvet är också blott ett negativt moment; och friheten är dock lifvet i lifvet. Är den frihetsberöfvade lika hel, har han ej mistat en lem, och ir ej denna lem vital, en hufvuddel af hans menskliga tillvaro? År ej uti beröfvandet af friheten ett lidande, och är ej lidandet ett tillkommet och satt, ett positivt ondt? Om nu frihetens förlust är ett ondt, så ligger detta onda ej i fängelset, som dock upphör att vara fängelse om ingen fånge alls sättes dit, men i det tvungna vistandet derstädes, hvilket begreppet för ett fängelse. Det är således en ytg tanke, att fängelset icke är något annat än det rum, hvaruti straffet skall verkställas. Grefve Sparre synes ej vilja anse fängelse för ett straff och tillåter ej heller omsorgen om den brottsliges bättring, hvilken omsorg han, såsom vi förut erfarit, benämner med tvång till förbättring,. Hvad har då den af honom yttrade tillgifvenhet för penitenriär-principet att betyda? Hvad återstår då af penitentiärfängelset och hvad af isoleringscellen? — Särskildt med afseende på denne sednare yttrar gr. Sparre (I: 55), åberopande lord J. Russell, att alla brott icke hafva sin grund i förbrytarnes umgänge med hvarandra. Om detta måste medgifvas, så måste det också medgifvas, att de flesta öfiga brott hafva sin grund i umgänge med verlden, 4 i yttre retelser och frestelser. Afbrytandet af umgänget med brottslingarne i det gemensamma fängelset innehåller i och med detsamma ett afbrytande i förra hänseendet, ty detsamma onda, som de föregående yttre retelserna och frestelserna hos brottslingen väckt, och han utbildat under deras ioflytelse, detsamma kan umgänget med de öfriga fångarne underhålla och äfven reta till vidare utbildning. — Pag. 56 p. anf. st. yttrar grefven: En mängd förbrytelser begås också icke af bristande besinning, utan af svaghet att motstå frestelsen. Månne svagheten minskas genom isolerandet?. Denna fråga kan först då besvaras, när man sagt hvad denna svaghet är. Friheten, den inre friheten, i sin utveckling religion och moral, är nödvändigt kraften, motsatt denna svaghet. Fribeten, den missbrukade, den i falsk riktning utvecklade, det till herrskande blifna onda, viljan som af det onda gjort sig beroende och genom fortsatt handling i ond riktning vuxit, — denna natur gör det omöjligt att omedelbart återvända; dertill fordras en negativ och en positiv viljeyttring åt motsatt håll. Det är denna förvärfvade svaghet, denna vana (den andra naturen), som gemenligen tillhör brottslingen. Den är i sjelfva verket ej svaghet i allmänhet, den är snarare tvärtom kraft, men i det onda. Försvaga denna kraft, och man bar derigenom minskat den förra svagheten. Man har väckt den moraliska kraften, som är latent i svagheten, och denna kraft dör icke. Detta är ock penitentiärbehandlingens syfte. Den inskränker sig icke till fångens blotta isolerande, Den söker först avt verka afbrytandet af den onda lriktningen, således i början negativt. Då sättes i sinnet frånvaron af det onda, af dess fortsatta series, såsom det högst önskvärda. . Men sinnet nöjer sig derefter icke med blott detta upphäfvande, detta tänkes snart såsom blott preliminärt, och sinnet sätIter då (och endast då) det ondas motsats såsom det Jönskvärda. Först vid detta stadium vidtager det egentliga pedagogiska förfarandet att möta denna i sinnets djup födda önskan med positiva föremåls framställning och erbjudande, för att utbilda, förverkliga, densamma; bvarvid naturligtvis tages i beltraktande, att verkan här skall göras på en fri agent, som fritt måste sjelf taga sitt parti, och att således allt oklokt påträngande är ändamålsvidrigt. Bättringsintentionen kan väl innefatta ett solliciteI rande, men icke något tvång. Penitentiärbehandlingen åsyftar således just att försvaga den ofvan;l nämnda kraften och förmågan till det onda, och genom denna tyngdkrafts upphäfvande småningom återställa positivt det normala förhållandet — rätten och det rätta såväl å subjektets sida, som å samhällets. En sådan restitutio in integrum ,fordras åt båda hållen. Likväl blir det objektiva straffmomentet, såsom vi ofta erinrat, det öfvervägande. Strafftidens längd måste derföre göras oberoende af bättringens inträffande. I motsatt fall vore straffet icke en af rättvisan fordrad objektiv vedergällning. Och dertill vill ju äfven grefve Sparre hafva det, såsom af hela sammanhanget i hans skrift visar sig. — Vidare framhåller förf. i samma not grefve Sparres misstydning af Mittermaiers yttrande om straff på tid samt ådagalägger, huruledes en varm anhängare af den rättvisa vedergällningens theori motsäger sig sjelf genom att pestera mot ett sålunda bestämdt straff. Sedan förf. derefter (pag. 53) fästat upptl märksamhet på statens pligt att, understödd af Al enskilda föreningar, skaffa fången tillflyktsort Nl och arbete, äfven sedan han utstått sitt straff, hvarvid likväl riktigt erinras, att det skulle a AA ak ET a Vr I blifva en orättvisa om ej skyddsföreningarne utsträckte sin verksamhet jemväl till förekommande, så vidt möjligt är, af den nöd som kar hota hjelpbehöfvande oförvitlige medborgare slutar förf. sin afhandling med följande sanningar: Men lika oundgängligt är, att icke peniten: I, Itiär-behandlingen urartar till en falsk filantropi la hvilken den vältalige Chateaubriand så sannt benäm n ner la fausse monnaie de la charit. Denna sträc ÅN oas 1 f.