Aftonbladet – 28 augusti 1849, sida 3

enskildta för sig och familj visst icke öfverflödiga tillgångar, bisprungit sin bemälde major. Sergeanten vid kongl. lifbevärings-regementet C. Fagerdahl,: hvilken i flere år tjenstgjort vid kronoarbetsbataljonen å Rindön, blef af kommendanten på Waxholms fästning, major Åkerstein, i Oktober månad 4847 anbefalld 6 dygns arrest i eget rum, för någoa honom till last lagd försummelse, hvilken bestraffning Fagerdahl äfven undergick. Om Fagerdahl härvid måhända kunde anse sig af kommendanten, för ett tjenstefel ringa nog, strängt behandlad, tänkte han dock ingalunda på någon satisfaktion i detta fall; men äfven här framträdde major Edelsvärds aldr g hvilande nit för sina underordnade; — ty uppmanade han enträget Fagerdahl att icke åtnöjas den undergångna bestraffningen och lät jemväl i sådant afseende till tälla Fagerdabl koncept till den klagoskrift han borde till kongl. krigshofrätten ingifva. Handlade möajor Edelsvärd i detta fall af blott öfvertygelse att Fagerdahl verkligen blifvit orättvist bestraffad och således icke borde stillatigande dermed åtnöjas, vore detta sannerligen ett både sällsynt och hedrande drag af en högre förman; men antager man deremot, hvad jag för min del är mera böjd att tro, i anledning af de täta konflikter, som emellan de begge majorerna å Waxholmen egt rum, att nemligen något annat motiv å major Edelsvärds sida här hufvudsakligen regerade; så blir åter detta drag förtjent af den mest motsatta rubrik. Vare sig härmed huru som helst: Fagerdahl blef emedlertid af sin bataljonschef, på detta sätt, så godt som befalld att klaga (en förmans önskningar äro, i militäriskt hänseende, för conyveniensen skull, alltid att betrakta som befallningar), och för sin beredvillighet att lyda denna sorts befallning har han i ersättning: sitt endtledigande från kronoarbetsbataljonen sistliden vår, jemte det ansvar för sitt förhastade klagomål, som kongl. krigshofrätten honom under den 7 sistlidne Juni ådömt. (Se härom Aftonbladet J2 1350 för den 7 Juli d. å.) Af hvad här ofvan nu är anfördt, finner man 3:ne män, alla med familjer, på det mest egenmäktiga och nyckfulla sätt behandlade: Fahnjunkaren Dillström, en till några och 40 års ålder kommen man, lockad från Weetmanland till Waxholmen, och blir för sitt vitsordade nit i tjensten, skicklighet i musikundervisningen och för öfrigt goda uppförande, efter tillbragte 31 års tid i statens tjenst, utan egen begäran, godtyckligt afskedad från kronoarbetsbataljonen å Rindö och derigenom mot en annalkande oblidare årstid, med hustru och barn, ställd på bar backe, utan att under sin tjenstetid vid Rindön hafva fått åtnjuta en del af de honom förespeglade bättre löneförmånerne; men väl med en fordran af vederbörande, för i tjensten och för kompaniet bestridde förskotter, uppgående, såsom ofvan nämndt är, till närmare 600 rår bko. Fahnjunkaren Sandbeck, en till ännu betydligt högre ålder framskriden, inom samhället och den kår, hvarvid han egeniligen är engagerad, aktad man, beröfvas på en gåpg en extra befattning och ruineras på nästan allt hvad han med omsorg och möda under en längre följd af år sammansparat för sin annalkande ålderdom; och hvarföre? Jo för sin hjelpsamhet mot, och blinda förtroende till, major Edelsvärd, såsom sin förman. Här sannas ordspråket: När man hjelper sin nästa, så stjelper man sig sjelfa. Sergeanten Fagerdabl ser man, för sin beredvillighet att låta sig af major Edelsvärd begagnas till verktyg för hans enskilda hämnd, tacksammeligen absenteras från kronoarbetsbataljonen och derigenom, med hustru och barn, äfvenledes sättas på bar backe, med intet annat surrogat i perspektiv än — 2:ne månaders arrest i läst rum utan sällskap å högvakt eller fästning, Månne icke dessa omständigheter, rätt betraktade; hvar för sig, kunde vara tillräcklige att sätta en. om sin och de sinas framtid aldrig så litet mån person på branten af förtviflan. Och om hr generaldirektör v. Troil, när major Edelsvärd vid aflemnandet 4845 af kronoarbetskårens 4:a kompani, för hvilket han då varit chef, dervid icke lärer stått så alldeles helt till med finanserna, skulle för sig göra redo, varit mindre ömtålig om en persons existens, hvilken sedermera i synbar måtto visat sig så litet tacksam som major Edelsvärd, för hr generaldirektörens kända egna, ädelmodiga och omsorgsfulla uppoffring vid berörde tillfälle; så bade hr generaldirektören tvifvelsutan besparat både sig sjelf och flere obehag samt alla de under nämnde majors befäl sedan komne individer, och jemväl andre personer, ändå flera ledsamheter och kännbara förluster, samt slutligen staten ett årligt onus af minst 4200 rdr bko; ty det måste väl ändå hr gen.-dir. medge, att en serskild bataljonschef för de tvenne kompanierne å Rindön är ett bra öfverflödigt ting, för att icke säga oting, och, som jag vågar påstå, mera skadligt än gagnande. Eller månne major Edelsvärds verksamhet inom bataljonen kan bevisa motsatsen af denna åsigt? Jag tror det ej, och åtminstone förspordes aldrig etttecken till dylika trakasserier som nu före hans tid, då den å Rindön förlsgda afdelning af kronoarbetskorpsen styrdes ensamt af de tvenne kompanicheferne. Och förundrar det mig ingalunda om, på sätt i en 44 brefvets annan, artikel antydes, den frisinnade Carolinen major Åkerstein nu mera trifves mindre väl å Waxholms fästning, i en atmosfer af idel kabaler och uselheter. Ofvananförde förhållanden, hvartill jag för närvarande inskränker mina, tyvärr, ändå nog vidlyftiga reflexioner öfver det sätt att rekompansera underhafvandes tjenster, eller förtjenster, som deraf kan slutas utgöra hufvudprincipen i regeringssystemet inom kronoarbets-bataljonen å Rindön, äro, enligt min öfvertygelse, lika förtjenta af att komma hvarjom och enom i allmänhet och vederbörande isynnerhet tillhanda, som att hafva blifvit framställda af en i skriftställaryrket mera hemmastadd penna, än nu skett; dock hoppas jag, att hufvudsaken och grunden till dess frambringande ersätter det matta i sjelfva teckningen. Stockholm den 24 Aug. 1849. Carl Dillström, f. d. fanjunkare. RÄTTEGÅNGSOCH POLISSAKER.