Aftonbladet – 28 augusti 1849, sida 2

— Ungrarnes hjeltemodiga strid för frihet och sjelfständighet bar här, som annorstädes, vunnit de lifligaste sympatier. Med varmt intresse har man följt utvecklingen af den olika strid, der tvenne af Europas stormakter, som disponera den största krigsmakt till lands, redan länge förgäfves uppbjudit alla sina krafter för att krossa det arma, förblödande Ungern. Man har sett huru tidningar af alla politiska färger förklarat sig för Ungerns sak och sjelfva organen för Englands högtories, en al de mest aristokratiska politiska organer, The Times,, har på sednare tiden betydligt förändrat tonen i den ungerska frågan. En dast ryssvännerna hafva med ängslan inbemtat underrättelserna om de allierades motgångar, och med skadeglädje erfarit hvarje underrättelse, som gaf hopp om Ungerns snara undergång. Det har derföre väckt oangenäma känslor hos svenska allmänheten, att uti det efficiella bladets sätt att referera tilldragelserna i Ungern, varsna ett oafbrutet fortsatt bemödande, dels att framställa sjelfva insurrektionen och dess ledare i så ofördelaktig dager som möjligt, dels att, vid redogörelsen för krigstilldragelserna, söka gifva dessa den möjligast fördelaktiga färg för Ryssland och dess unge skyddling, Frans Josef, och hans kamarilla. Man har länge förgälfves bråkat sin bjerna om hvad som kunde föranleda dessa märkliga ryss-sympatier hos Posttidningen. Ehuru kollegans påtagliga partiskhet förefallit äfven oss något besynnerlig, hafva vi dock ej velat uppsöka några andra motiver dertill, än ett blindt förtroende till Wienerbladen och de offentliggjorda bulletinernas innehåll. Så mycket mera öfverraskade blefvo vi derföre, då vi i gårdagens Posttidning, i stället för det sorgliga intryck, som Ungerns olycka gjort på alla ädlare sinnen, finna ett ordentligt jubilerande öfver ryssarnes seger, samt en polemisk, mot Aftonbladet riktad uppsats, hvaruti skadeglädjen framlyser alltför genomskinligt. Minst af allt tänkte vi, vid inhemtandet af sista postens nedslående innehåll, på våra små polemiska tvister med Posttidningen; intrycket af en stor och genomgripande verldshändelse måste förjaga hvarje tanke på dylika småsaker; och änskönt de med gårdagsposten ingångna underrättelserna mer än några andra bevisa otillförlitligheten och partiskheten af Posttidningens referater rörande Ungern, kunde det dock ej falla oss in att, vid ett sådant tillfälle som detta, egna ens en tanke, än mindre en polemik, åt vår kollegas referater. Då Posttidningen emedlertid nu bortlagt masken och genom sitt jubilerande förrådt sina anti-ungerska sympatier, kan man svårligen längre tvifla på motivet till dess sätt att redogöra för ungerska fälttågen. Sedan kollegan ställt sig på denna ståndpunkt, är ingenting naturligare änatt så mycket syskontycke som möjligt råder mellan den svenska Statstidningens och Wienerhofbladens berättelser. Man har då lättare att begripa Posttidningens andemening, då den låter påskina, att alldenstund ungrarne förlorat de trenne sista hufvudaffärerna vid Grosswardein, Gross Scheuern och Temeswar, så följer ock deraf, att alla berättelser om: deras förra framgångar varit falska. Emedan Napoleons makt krossades vid Leipzig och Carl den toiftes vid Pultawa, så skulle deraf lika logiskt följa, att deras segrar varit illusioner eller dikter!? Leipzigs nederlag skulle således utplånat segrarne vid Wagram Austerlitz, Jena m. fl., och olyckan vid Pul