Aftonbladet – 24 augusti 1849, sida 2

drad af att blott i tankarne hafva gått in på det nedriga köp, som baron de Latour föreslår er i verkligheten., Det är godt, min herre, sade Emanuel skrattande, fortfar att göra er till de förorättades hjelpare, till förtryckta furstinnors riddare och att förskansa er bakom hemlighetsfulla svars fantastiska sköld. Så länge denna föråldrade donquizottism ej rubbar mina önskningar, mina intressen, mina förbindelser, så skall jag låta den fara öfver haf och land, från den ena polen till den andra, och jag skall nöja mig med ätt småle deråt; men från det ögonblick då denna galenskap anfaller mig, som er har gjort, min herre, från det ögonblick, då i det inre af en familj, hvars öfverhufvud jag är, jag möter en okänd, hvilken som herre befaller der, hvarest jag ensam har rättighet att tala, då skall jag gå emot honom, som jag går emot er, om jag är så lycklig att möta honom ensam, som nu är fallet med er; och då, säker att ingen skall komiha och afbryta en oundviklig förklaring, skall jag säga honom: Ni har förolämpat mig, min herre, i det ni har ingripit i mina familjintressen. Det är således med mig, och med ingen annan, ni bör slåss, och ni skall slåss! Ni bedrager er, Emanuels, svarade Paul, jag skall ej slåss, åtminstone ej med er. Saken är omöjlig. Min herre! Gåtornas tid är förbi, utbrast Emanuel med otålighet: pvi lefva midt i en verld, der man vid hvarje steg stöter em.t en verklighet. Lemna då det poetiska och hemlighetsfulla åt romanoch tragedi-författare. Er närvaro i detta slott bar åtföljts af tillräckligt olyckliga omständigheter, för att v1 skola behöfva tillägga något mera. Lusignan återkommer, oaktadt den order, som har dömt honom till deportation; min syster är för första gången ohörsam sin mors vilja; min far är dödad genom er blotta närvaro — se der de olyekor, som hafva åtföljt er, som med er hafva kommit från verldens andra ända som ett liktåg, och hvarför ni är skyldig mig räkenskapl Således, tala, min herre: tala som en man med en man, på ljusa dagen, ansigte mot ansigte, och ej som ett spöke, hvilket smyger undan ;