Aftonbladet – 22 augusti 1849, sida 2

mt ——— NR ————— Al infann sig vid slottet dAuray, för att på kapten Pauls vägnar uppgöra stridsvilkoren. Han fann Emanuel hos Lectoure. Då den sistnämnde blef varse officern, gick han ned i parken, för att lemna de båda unga männen ensamma att uppgöra affären. Walter hade fått af sin förman befallning att antaga hvad vilkor som helst. Den förberedande underhandlingen var således snart afslutad. Det blef öfverenskommet att mötet skulle ega rum samma dag kl. 4 på aftonen, på hafsstranden, bredvid fiskarkojan, belägen mellan Port-Louis och slottet dAuray. Hvad vapnen vidkom, skulle man medföra både pistoler och värjor, och på stället afgöra hvilka man ville begagna, med förbehåll att Lectoure, som var den förolämpade, skulle bestämma valet. Hvad markisinnan angick, förkrossad, som vi hafva sett henne af Pauls oväntade närvaro, hade hon snart återtagit hela sin karaktersfasthet, och med slöjan öfver ansigtet hade hor gått ut ur likrummet och genom det yttre rummet, hvilket hade förblifvit oupplyst. Hon hade således ej blifvit Varse Marguerite på knä, stum af förvåning och fasa. Hon hade derefter gått igenom parken och åter in i samma sal, der det sorgliga uppträdet den föregående aftonen hade egt rum; och der, vid vaxljusens döende sken, med båda armbågarne på bordet, hufvudet lutadt mot sina händer. ög nen fästade på det papper, der Lectoure redan hade tecknat sitt namn och markisinnan hade skrifvit hälften af sitt, hade hon tillbragt det öfriga af natten med att bringa til mognad ett nytt beslut; hon hade sålunda set! dagen komma, utan att hafva tänkt på der minsta hvila; ty så uppehöll denna jernhård: själ den kropp, som omslöt den. Detta beslu var att med det snaraste aftägsna Emanuel oci Marguerite från slottet dAtray, ty det var synnerhet för dessa barn, som hon ville dölj: