Aftonbladet – 22 augusti 1849, sida 1

Ja, Gud... men menniskorna, hvilka sedan tjugo generationer varit vane att vörda mitt namn och ära min familj, och hvilka, om de finge veta hvad som, Gud ske lof, hittills har värit dem fördoldt, skulle blott visa det förakt! O, ja... Gud... Jag har så mycket lidit, att han skall förlåta mig; men menniskorna!... Menniskorna äro oförsonliga; de förlåta ej, de! Ar jag dessutom ensam utsatt för deras förolämpningar? Har jag ej på båda sidor om mitt kors mina båda barn, hvaraf Paul är det äldsta!... Paul, han är mitt barn, jag vet det väl, liksom Emanuel, liksom Marguerite; men har jag rättighet att gifva honom dem till bror?... Glömmer du, att i lagens ögon är han markis VAurays son? Glömmer du, att han är den förstfödde, familjens hufvud? Glömmer du, att för att allt skall tillhöra honom, titel och förmögenhet, behöfver han blott anropa lagen? Och hvad återstår då Emanuel? Ett Maltheserkors! Hvad återstår då Marguerite? Ett kloster! O ja! jal sade Marguerite hälfhögt och sträckte ut armarne mot markisinnan; ja, ett kloster, der jag kan bedja för er, min mor!x Tyst, tyst! sade Paul. O, ni känner honom ej, min fru! sade den döende med en stämma, som blef allt svagare och svagare. . Nej, men jag känner mensklighetenn, svarade magkisinnan. Han kunde återfinna ett namn, han som ej har något namn; en förmögenhet, han som ej har någon förmögenhet; och du tror, att han skall afstå denna förmögenhet och detta namn ? Om ni fordrar det af Konom. Och med hvilken rätt skulle jag fordra det af honom ?) fortfor markisinnan. Med hvilken rätt skulle jig bedja honom att skona mig, att skona Emanuel, att skona Marguerite? Har skall säga: Jag känner er ej, min fru; jag har