Aftonbladet – 21 augusti 1849, sida 2

Ja, jar, sade Marguerite, i det hon reste sig, ännu rysande af fasa och lutade sig till Paul. Döden dernere! döden här! Men dernere dör man i förtviflan, under det att man här — dör lugn. O, Paul! Paul! O, om ni hade sett hvad jag har sett. Säg mig det.o Ni vetn, fortfar den unga flickan, chvilket förskräckligt uttryck er röst och er närvaro gjorde på min far? t Jag vet det. Man bar bort honom afdånad och mållös i hans rum., Det var med er mor jag talade, sade Paul; att han hörde, var ej mitt fel., Nå väl, ni förstår, Paul, efter ni lär hafva hört allt från kabinettet, der ni var dold. Min far, min arma far hade kännt igen mig; i det tillstånd han var kunde jag ej öfvervinna min oro, och med fara att uppreta min mor, gick jag opp för att se honom ännu en gång. Dörren var stängd, men jag bultåde på: min far hade återkommit till sans, ty jag hörde hans svaga stämma fråga hvem det var., Och er mor ? frågade Paul. Min mor? sade Marguerite; hon var frånvarande och hade stängt in honom då hon gick ut, liksom hon skulle hafva gjort med ett barn. Men då han hade känt igen min röst; då jag hade svarat honom att det var Marguerite, att det var hans dotter, sade -ban till mig att jag skulle gå upp genom en lönntrappa, som från ett kabinett ledde till h:ns rum. En minut efter låg jag på knä vid hans säng, och han gal mig sin välsignelse innan han dog, sin faderliga välsignelse, hvilken jag hoppas äfven skall nedkalla Guds välsignelse.n Jan, sade Paul, Gud skall förlåta dig..va lugn. Gråt öfver din far, mitt barn; men grå! ej öfver dig sjelf, ty du är räddad!h