Aftonbladet – 21 augusti 1849, sida 2

är enkelt och stort; låt mig tänka på hvad du har sagt mig.n Hör! sade Paul rysande. Hvad ?, Har du ej hört ? Nej. Det tycktes mig som en klagande röst — kallade mig. Hör du? hör du? — Det är Marguerites röst! Gå emot henne, sade gubben, ,jag behöfver vara ensam. Paul skyndade ut i det yttre rummet, och just som han satte sin fot dit, hörde han sitt namn upprepas för tredje gången, helt nära ingångeu. Han öppnade häftigt dörren och fann vid tröskeln Marguerite, som ej hade haft krafter att gå längre, utan hade fallit nästan sanslös ned. Hjelp mig! bjelp migl ropade hon med ett uttryck af den djupaste fasa, då hon såg Paul, och släpade sig till honom: XV. Paul störtade fram till Marguerite och tog henne i sina armar; hon var blek och iskall. Han bar in henne i det yttre rummet, satte henne ned i en fåtölj, vände om för att stänga dörrn, hvilken bade blifvit lemnad öppen, hvarefter han kom tillbaka till henne. ,Hvad fruktar ni? sade han till henne; hvem förföljer er och huru kan ni komma vid denna tid? . . Ut utbrast Marguerite, vid hvilken timma på dagen eller natten som helst, skulle jag hafva flytt så länge som jorden hade burit mig! Jag hade flytt ända till dess jag hade funnit ett hjerta, vid hvilket jag kunde gråta, en arm, som kunde försvara mig! Jag skulle bafva flytt!... Paul! Paul! Min far är död! Arma barn!, sade Paul i det han tryckte den unga flickan i sina armar, som lemnar döden i slottet och återfinner den i kojan!