Aftonbladet – 16 augusti 1849, sida 2

—— C——.;z—— x— se— -2 Jag svär, att det första jag skall göra vid min återkomst till Versailles skall blifva att tala om denna jagt vid konungens lever, och ag är öfvertygad, att hans majestät skall göra ett försök. Förlåt, min bästa baron! sade Emanuel, i det han tog Lectoures arm och lutade sig till hans öra; men det är en granne, som det bade varit omöjligt att ej taga emot vid en högtidlighet som denna.n Huru ? svarade Lectoure, i det han använde samma försigtighetsmått för att ej blifva hörd af den, om hvilken det var fråga; ni skulle gjort mycket illa, om ni beröfvat mig hans sällskap, och jag skulle hafva varit förtviflad, om jag ej fått göra hans bekantskap. Herr de Lojarry ! anmälte betjenten. En jagtkamrat? sade Lectoure. Nej, svarade herr de Nozay; det är en resande.n Ha halv sade Lectoure, med ett uttryck, som tillkännagaf, att den nykomne ej hade mycken tid och rådrum att ställa sig en garde. Knappt hade detta utrop undfallit honom; förrän den nykomne inträdde, klädd i en polsk rock, kantad med pelsverk. Hå hå, min kära Lajarry!! utropade Emanuel, i det han gaf honom sin hand; aså bebrämad ni är! På min heder ser ni ej ut som tzar Peter! Det är,, svarade Lajarry skälfvande, ehuru han i öfrigt icke syntes frusen; Ser DI, min kära grefve, för det man kommer från Neapel!s Ha ha! Min herre kommer från Neapell sade Lectoure, i det han blandade sig i samtalet. Direkte, min herre., Min herre har bestigit Vesuven? Nej; jag åtnöjde mig med att betrakta den Ifrån mitt fönster. Och för resten; fortfor den