Aftonbladet – 15 augusti 1849, sida 3

Hvilket mål detta förtroende än må hafva, så smickrar det mig; min fröken, och jag skall bjuda till att göra mig det värdig; men hvad fattas er .då?... Min Gudl!...n Ingenting, min: herre, ingenting, svarade Marguerite i det hon sökte att undertrycka sin rörelse; men hvad jag har att säga er... förlåt... men... jag är mig ej mäktig. ... Hon vacklade; baronen hastade emot henne ör att bistå henne; men knappt hade ban vidrört henne, förrän en blossande rodnad betäckte den unga flickans kinder, och med en känsla, söm lika väl kunde tillskrifvas blygsamheten som motviljan, gjorde hon sig lös ur hans armar. Lectoure hade tagit hennes hand och förde. henne till en fåtölj, mot hvilken hon stödde sig utan att vilja sätta sig ned.n Gode Gud! sade baronen i det han alltjemnt höll hennes hand; det som fört er hit, måste vara mycket svårt att säga. Eller månne min fäsfmanstitel, utan att jag anar det, ger mig len äkta mannens vördnadsbjudande min? fil Marguerite gjorde än en rörelse för att lös söra sin hand från Lectoures, hvilket kom ionom att kasta sina blickar på hennes händer, Huru! utbrast han, det är ej nog med ett ntagande-ansigte, en sylfidisk växt; utan äfven örtjusande händer!... Kungliga händer! Man san ju dö af hänryckning! Jag hoppas, herr baron, sade Marguerite, i let hon drog undan sin hand, att de ord hvarmed ni tilltalar mig, blott äro tomma artigheter. Nej, på min ära! svarade Lectonre, det är rena sanningen.n Nå väl! Jag hoppas, min herre, alt om så vore, hvarpå jag tviflar, att ni tänkte hvad ni trodde er böra säga mig, att det ej skulle vara sådana bevekelsegrunde : som skulle komma ;r att sätta något värde på den oss emellan öreslagna föreningen . Jo helt visst! Jag svär det. (Forts.)