Aftonbladet – 15 augusti 1849, sida 2

sailles gyldne dörr, hvilken hans tillkommande svåger hade lofvat att öppna för honom. Hans systers smärta och tårar hade väl ett ögonblick bedröfvat honom; ty han var äregirig mer af fruktan för den ledsnad som väntade honom på hans fädernegods, och af begär att lysa i spetsen för ett regemente, och att genom rikedomen och smakfullheten i sin uniform förleda några qvinnohjertan, än af högmod och hjertats hårdhet; men sjelf ur stånd till en djup käns!a, oaktadt de olyckliga följderna af hans systers kärlek, ansåg man likväl denna kärlek som en barndomsböjelse, hvilken verldens buller och nöjen snart skulle utplåna ur bennes minne, och han var öfvertygad att knappt ett år skulle förflyta, innan hon skulle blifva den första att tacka honom för det han tvingat henne att lägga band på sina känslor. Hvad Marguerite angick, det arma offret, oåterkalleligen dömdt att offras åt den enas fruktan och den andras ärelystnad, så hade den föregående dagens uppträden Temnat ett djupt intryck i hennes bjerta; hon kunde ej förklara sig den besynnerliga känsla som denne unge man framkallat och de ord, som han från Lusignan till henne öfverbragt, hvilka hade lugnat henne angående den arme landsförvistes öde. Ett ovisst hopp hviskade till hennes hjerta, alt denne man, såsom han sjelf hade sagt, blifvit sänd af Gud att beskydda henne; men som hon var okunnig om det band, hvilket fästade honom vid henne, hvilken hemlighet gjorde honom till herre öfver hennes mors vilja, hvilket inflytande han utöfvade på hennes öde, så vågade hon ej fästa sina tankar vid hoppet om en lycka, van som hon var sedan sex månader, att anse döden som det enda slutet på sina lidanden. Markisen, omgifven af så olika skakningar, hade ensam förblifvit i sin overksamma och trögs liknöjdhet; ty för honom hade verlden stannat i sin gång, alltsedan den förskräckliga dag, då