Aftonbladet – 11 augusti 1849, sida 2

huru svår är det ej, att se dess sista gnista slockna! Jag hade sett honom falla... jag hade kännt hans händer kallna... Jag hade kysst hans marmorkalla ansigte... Jag hade lemnat honom för att gräfva hans graf, och denna graf gräfd, denna pligt uppfylld, återkom jag med ett klappande hjerta; ty det tycktes mig att under min frånvaro, fastän dertill fordrades ett Guds underverk, han hade kommit åter till lifs, att han skulle resa sig på sin säng och tilltala mig. Jag återvände... Ack! de evangeliske tiderna voro förbi... Lazarus förblef utsträckt på sitt läger... död! död! död! ... Och gubben förblef ett ögonblick nedslagen, utan att säga ett ord; hans tårar endast flöto tyst utför hans skrynkliga ansigte. Ja, jan, sade Paul, i det äfven han brast ut i snyftningar; ja, icke sannt, du fullgjorde ditt heliga uppdrag! Ädla hjerta! Låt mig kyssa dessa händer, som hafva öfverlemnat min fars stoft till dess eviga hvilorum. Och du har varit honom lika trogen i döden som i lifvet. Arma griftväktare! Du har blifvit när honom för att med dina tårar vattna gräset på hans okända graf. O, hvad de som tro sig stora, för det att deras namn har lemnat genljud i storm och krig, äro små bredvid dig, gamle man, med din stilla hängifvenhet!... O! välsigna mig, välsigna mig! utbrast Paul och föll på knä, ,efter min far ej är mer för att gifva mig sin välsignelse. I mina armar, mitt barn, i mina armar! sade gubben; ty du öfverdrifver för dig sjelf denna så enkla och naturliga handling. Och tro mig, att hvad du kallar min kärlek, min gudsfruktan, har ej varit utan frukt för mig; jag bar sett huru menniskans krets på jorden är trång, och huru snart hon är förlorad ur verlden, då Herren vänder sina ögon från henne. Din far var ung, full af lefnadsmod