Aftonbladet – 11 augusti 1849, sida 2

NA j RER RA nes hemlighet förblifver hädanefter blott emellan henne och tvenne gubbar, hvilka i morgon, denna natt ...kunna dö ...och grafven är stuml! Men, jag, jag! Ni! Vet man om ni lefver ens? Har ni låtit höra af er på de femton år, som äro förflutna, sedan ni flyktade från Sellkirk? Kan ni ej, ni också, hafva blifvit hindrad af någon oförutsedd händelse att infinna er vid det mötv, till hvilket ni lyckligtvis har kommit? Helt säkert har hon ej glömt er... men hon hoppas... O! tror du att min mor? ... — pFörlåt! det är sannt, svarade Achard, ,jag tror ingenting; jag har orätt; glöm hvad jag sagt.n Ja, ja, låtom oss tala om dig, min vän, låtom oss tala om min far Behöfver jag tillägga, att hans sista vilja blef uppfylld? Feld kom att hemta er samma dag. Ni reste er väg. Tjuguett år hafva förflutit sedan den dagen, och sedan dess har ej en dag förflutit, utan att jag har bedt den högste att få återse er på den bestämda dagen. Mina böner hafva blifvit hörda, fortfor gubben. Gud vare tack, der är ni, er far återlefver i er... Jag återser honom, jag talar med honom... jag gråter ej mer, jag är tröstad!... Och han var död?..oåterkalleligen död, utan hopp? Ja, död!... Jag bar honom hit... Jag lade honom på den sängen, der ni var född. Jag stängde dörren, på det att ingen måtte komma in, och jag gick för att gräfva hans graf. Hela dagen egnade jag åt denna smärtsamma pligt: ty, enligt er fars önskan, skulle ingen få del af detta förskräckliga förtroende. Om aftonen återkom jag för att hemta liket. Hvad det dock är för ett besynnerligt ting en menniskas hjerta, och det hopp Gud deri nedlagt.