Aftonbladet – 11 augusti 1849, sida 1

och mäktiga stämma, som tillkännager att det ej är ett ögonblick att förlora: jag lydde: Dagen började att gry, när vi återkommo. Läkaren blef af grefve Morlaix införd i detta rum hvars dörr slöts till efter dem; de blefvo der hela dagen; mot klockan fem på aftonen for läkaren sin väg och då natten hade inträdt gick er far åter ut med samma hemlighetsfulla qvinna på sina armar. Jag gick in-i rummet efter dem, hvarest jag fann er, som nyss sett dagen. Och huru fick ni veta att denna qvinna var markisinnan dAuray? afbröt Paul. På ett lika förskräckligt som oväntadt sätt, svarade gubben: jag bade erbjudit grefve Morlaix att behålla er hos mig, hvilket han antog, och tid efter annan kom han och tillbragte en timma med er. Ensam! frågade Paul med ro. Alltids, svarade Achard. Men jag hade tiNåtelse att promenera med er i parken, då liksom slumpen förde markisimnan på vår vägg hon vinkade er til sig och hon kysste er som ett främmande barn, hvilket man finner ett nöje i att betrakta emedan det är Vackert. Fyra år förflöto sålunda, då en natt jag ån hörde bultas på min dörr: det var än en gå er far. Han var lugnare, men dystrare än första gången. Ludvig, sade han, jag slåss i morgon vid daggryningen med markis dAuray; det år en duell på lif och död och som blott skall hafva dig till vittne; saken är uppgjord Gif mig derföre gästfrihet för i natt och hvad jom fordras för att skrifva. Fen satte sig framför det der bordet, på len stolen, hvarpå ni nu sitter — Paul sg pp och lutade sig mot stolen utan att åter ätta sig — och vakade hela natten. Vid dagryningen, gitk hen in i mitt rum, och fann nig fördig. Jag hade ej legat på hela nattön. Tvad er AVick, arma barn, ännu okunnig om