Aftonbladet – 10 augusti 1849, sida 3

odlingsgrad, praktiska förstånd och anda. Stockholm den. 4 Augusti 1849. . C. U. SONDEN. REFLEXIONER ANG. DEN ELAKARTADE LUNGSJUKAN HOS HORNBOSKAP. Das inconseqvente und zum Theil unmoralische Verfahren einer Gegner, entgegne ich mit geruther Indignation.å Gus N a Öfver den elakartade lungsjukan, dennaj farliga landsplåga, är redan mycket, måhända i visst falll. allt för mycket, taladt och skrifvet; det oaktadt vill jag icke underlåta att ännu en gång meddela mina åsigter i ämnet, dem jag till en del har velat söka samla. Jag är öfvertygad derom, att från personer med I mera sakkännedom äro säkra och lärorika meddelanden angående denna farliga sjukdom att förvänta; Imen tiden och med den smittans framskridande i llandet fortgår jemnt utan uppehåll, och faran blir Isäledes med hvarje dag större, hvarföre det är nödvändigt att kraftiga, säkra och ingripande åtgärder vidtagas, som snart böra komma i full verksamhet, lom man vill hoppas en lycklig utgång. Detta manar mig att ännu en gång offentligen framträda med mina åsigter och den ringa erfarenhet jag kunnat samla i detta vigtiga ämne. Då man hos djuren går i befattning med att beI handla sjuka i allmänhet, blir första frågan: Ar det det att kurera? Eller bör man heldre låta döda djuekonomiskt för ägaren, är det ekonomiskt för lanIren, för att derigenom ästadkomma minsta skadan? Af hvarje tänkande djurläkare fordras ett sådant räsornemang, innan kur företages hos djur, som tjena oss till nytta. Man tänke sig djurets värde, sedan det är botadt, jemfördt med kostnaden under kuren, såsom medicin, läkareoch annan vård, fodret under obrukbara tiden, utrymme m. m.; sedan Tbör tagas i betraktande, huruvida man med säkerhet kan påräkna att bota sjukdomen, och ändtligen I— det vigtigaste af allt — om man vid att kurera ; Istår i fara för att derigenom sprida sjukdomen,fifall! denna är smittosam, isynnerhet om sjukdomen är kurerad, man ofta har att vänta recidiv, och lägg dertill, att fostret af en sådan kurerad ko kan framfödas med sjukdomen utbildad, samt att smittan underunder lätt öfverföras till andra ställen. Detta allt bör tagas i noggrannt öfvervägande och jemföras med verkliga vinsten af en vunnen kur, innan man beslutar att företaga en sådan, Vi vilja antaga, att man vid den ifrågavarande Isjukdomen möjligen kan lyckas att kurera 90 ?,, Ihvilket likväl torde vara problematiskt, isynnerhet innan sjukdomen en längre tid på ett ställe har Igrasserat. I början, då farsoten utbryter, har crfaIrenheten visat; att ett långt mindre antal botas, om Jän de mest beprisade medel användas, hvaremot till Islut, då sjukdomen alltid blir af mildare beskaffenhet, hvarje någorlunda ändamålsenlig kur lyckas; detta har den gemensamt med alla andra farsoter, lemedan sjukdomen då mistat sin intensitet, och subjekter, som hafva anlag att emottaga smittan, då läro färre. Jag vill nämna en ganska ovanlig omständighet vid denna sjukdom. På ställen der den länge grasserat och hvarest densamma blifvit af mildare beskaffenhet, fortfara kor, sedan de börjat visa sig sjuka, ännu att mjölka lika bra, ja till och med, då de sjuka erhålla en bättre fodring och omvårdnad, kunna de under sjukdomens lopp och då kuren lyckas, öka mjölkafkastningen emot hvad densamma var, innan sjukdomen lät märka sig. Detta Iförorsakar att ägaren ej gerna vill låta slagta sin Iko, isynnerhet då man i de flesta fall verkligen kan Ibota sjukdomen. Jag har med flit velat framställa denna lungsjukans Jjusaste sida, vid att betrakta denna sjukdomens egna beskaffenhet. Nu till de afskräckande, de ytterst beklagansvärda egenskaper af denna sjukdom: Det är redan nämndt, att smittan finnes bos djuren längre tid, ja månader, innan man anar dess tillvaro; att mödrar efter utseende tyckas vara fullt kurerade, men att dessa det oaktadt kunna framföda kalfvar med sjukdomen utbildad; att botade djur efter någon tid genom recidiv åter blifva sjuka, och beledsaga med facta, så mycket min tid och förmåga j har medgifvit att för detta ändamål i ämnet kunna af den beskaffenhet son: lungsjukan, att den smittar llänge förrän man blir sjukdomen varse; att en gång der alla dessa omständigheter kan inom en hjördl på så sätt bibehållas en oberäknelig tidslängd, och RNE att sjukdomen under alla dessa förhållanden kan ! sprida smittan till friska djur. Visitationer, före-); tagna af de skickligaste och erfarnaste djurläkare, tjena på sätt och vis till ingen säkerhet, såsom eljest är fallet med andra sjukdomar. Utomdess lemnar sjukdomen ofta efter sig bröståkommor, som äro skadliga för djuret och ärftliga för afkomman. Man kan med säkerhet antaga, att sjukdomen i Sverige endast igenom smitta har uppstått; dess sjelfuppkomst hafva vi icke att befara, om den icke så länge får grassera, att den hinner blifva inhemsk. Hade sjukdomen kunnat uppstå i Sverige utan smitta, skulle sådant allmännare skett förlidet år, i följd af den våta väderleken och det mycket skämda fodret, som förtärdes af boskapen; låt oss dertill lägga den omständigheten, att sjukdomen grasserade inom Jandet. Detta allt gaf anledning till räddhåga för sjukdomens allmännare och hastigare spridande, men som, Gudi lof, icke blef fallet. Vi böra sålunda i detta afseende vara lugna. Hr landshöfdingen m. m. v. Rosen omnämnde väl för mig om tvenne ställen i Christianstads län, der man icke kunnat finna spår till smittans ditförande från smittad ort, och der sjukdomen ändå visade sig; man kunde icke upptäcka hvarifrån den härledde sig, oaktadt de strängaste undersökningar blefvo anställda. Då dessa äro de enda fall, der icke smittans uppkomst kunnat efter visas, bör man derföre med säkerhet kunna antaga, att smittan var ditförd. Man vet, att menniskor från sina ladugårdar bortsmuglat sjuka djur, lihasom att personer nattetid fört kor till tjur å smitsad ort; lägg härtill, att många ägt sjuka kreatur, utan att sjelfva veta derutaf, hvilka de fört till och från marknader, auktioner m. m. Naturligtvis kan smittan då lätt vara transporterad från sjuk till frisk ort, utan att genom de noggrannaste undersökningar spåret dertill kan finnas, isynnerhet som man vet, att smittan kan sprida sig genom de sjuka djurens exkrementer m. m., och det till och med innan innebafvaren, som sagdt är, vetat af, att hans kreatur var sjukt; att ej omtala sådana personer, som bortfört och sålt sina för sjukON misstänkta kreatur, hvilket äfven påstås bafva händt. Tänker man sig dessutom den långa tiden som åtgår från smittans uppkomst till sjukdomens utbrott, så vill man inse huru svårt det kan blifva att upptäcka smittans framfart genom landet. Jag repeterar det, att sjukdomen hittills blott genom smitta har uppstått hos oss, emedan detta är en högst vigtig omständighet. I flera af de länder, der man icke från börian har velat nedslå boskapen, för att qväfva den elakartade lungsjukan, hafva de dock slutligen fått beqväma sig dertill. Jag vill nämna hvad jag från säkert håll har inhemtat härom. Då sjukdomen grasserade i Hamburg och Altonatrakten, sammanträdde autoriteterna gemensamt med veterinärer, för att öfverlägga i detta vigtiga ämne. Aa ars I HH ÄR