Aftonbladet – 9 augusti 1849, sida 1

etHa OCH TtOTSte-preSsidenterna, hvar för sig, direkte till justitieministern, förslag om valet till domare i deras distrikt. Tre kandidater föreslås. Tvenne af dessa skola föreslås efter den allmänna listan, som är bildad af domstolarnes och advokatkårernas tvenne listor. För att kunna uppföras på listorna erfordras: 4) att hafva diplom som juris kandidat; 2) att hafva 2 års anciennetet; 3) att hafva fyllt 25 år för att blifva domare eller domares suppleant, och 29 år för att blifva substitut. I afseende på valet af fredsdomare uppsätta departementalråden en kandidatlista, som icke får gå längre än till tredubbla antalet af departementets fredsdomare. Den revideras hvart tredje år. Vid hvarje vakans inlemna rättens presidenter och prokuratorer sina förslag till förste-presidenterna och generalprokuratorerna, som öfversända dem till justitieministern, med bifogadt utlåtande. Trenne kandidater föreslås, af hvilka tvenne måste tagas från departementalrådens listor. I nationalförsamlingen den 25 Juli begärde Laolaudure tillåtelse att interpellera ministeren derföre att en medlem af familjen Bonaparte (prinsen af Canino) blifvit förvist ur landet. Sedan Odilon Barrot förklarat, att regeringen icke hade annan förklaring att afgifva, än att den begagnat sin makt, beslöt majoriteten genom omröstning, att interpellaz tionen icke skulle förekomma förr än om en månad. Den 27 Juli bad Arnaud om tillåtelse att interpellera utrikesministern angående de romerska angelägenheterna. Sedan Tocqueville förklarat, att han gerna ville besvara en sådan interpellation, helst han till och med önskade en debatt om saken, ehuru först längre fram, emedan underhandlingarne ännu icke blifvit af-lutade, blef denna interpellation utsatt till den 6 Auz. s Den debatt, som den 28 Juli föregick beslutet om nationalförsamlingens prorogation, öppnades af Emanucl Arago med en kritik af utskottsbetänkandet i frågan. Församlinzen tyckte sig nu kunna slå sig i ro, sedan den suttit i tvenne månader och icke gjort annat än en klubblag, ett reglemente och en lag mot pressen — allt saker som varit mindre nödiga. Församlingen hade deremot mänga andra uppgifter att lösa, som väl voro värda att man gjorde sig litet besvär. Utskottet anförde vidare, såsom bevekelsegrund för prorogationen, att man borde gifva regeringen ett bevis på förtroende, genom att lemna den ensam, och derigenom stärka den för att kunna återgifva lugn och välstånd åt landet. Men häremot måste man invända, att om ock passionerna på gatan blifvit besegrade, passionerna i förmaken grasserade så mycket värre. Det var bekant, att vissa falska vänner till verkstälande makten ville drifva den till en statskupp, för att göra sig af med densamma och sedan kunna realisera andra planer. Man hade dagliga rykten om förestående monarkiska uppror, och sjelfva pressen, till och med den allvarsamma Journal des DÅebats, sysselsatte sig med dessa rykten om statskupper, om republikens störtande 0. s. V. Visserligen hade republiken icke något att frukta; den var stark nog för att motstå sina fiender, men man borde förekomma den blodiga konflikten, och i alla händelser undvika den stora oro, som prorogationen skulle föranleda bland det republikanskt sinnade folket. Gustave de Beaumont, en af upphofsmännen till motionen, af det moderata, men strängt konstitutionella partiet, talade naturligtvis för den föreslagna åtgärden. — Beträffande ryktena om en förestående statskupp, så var han öfvertygsd om deras grundlöshet. Det var äfven oförklarligt, hur man ville bringa de olika ryktena i harmoni: än var fråga om återställande af den äldre bourbonska liniens tron, än om den yngres kallande till spiran, än om imperialistisk sammansvärjning, och slutligen om en proklamation till landet angående förlängning af den makt, som blifvit öfverlemnad åt den verkställande auktoriteten. Just denna motsägelse bevisade ryktenas grundlöshet och derjemte de fruktade händelsernas omöjlighet. Pascal Duprat finner ögonblicket för nationalförsamlingens prorogation illa valdt, då den romerska frågan, ställningen i Turin och Tysklands tillstånd ännu voro så invecklade och då ällvarsamma anfall emot konstitutionen förbereddes inom landet. Talaren försäkrade, att sällskaper funnos, som öfver hela landet förberedde en manifestation, åsyftande revision af konstitutionen, förlängning af presidentskapet 0. s. v., och uppläste till och med tryckta stadgar, tillhörande ett sådant sällskap, hvars na:n var Comite Francais. På Moles fråga, hvilken som hade undertecknat detta program, svarar Pascal. Duprat, att inrikes ministern kunde upplysa derom, emedan skriften för flera dagar sedan blifvit inlemnad till inrikesdepartementet. . Dufaure lät gifva sig stadgarne och läste dem med uppmärksamhet. Fresneau talar för prorogationen i det sanna republikanska statslifvets intresse, som icke låg deri, att hela landet fortfarande beherrskades från Paris, utan i en ständig kommunikation emellan den högsta auktoriteten, nationalförsamlingen och departementerna, samt deruti, att de sistnämnda utveckla elt så sjelfständigt lif som möjligt. Ögonblicket var i detta afseende väl valdt, i anseende till departementalrådens nära förestående sammanträde. Vidare var det icke nödigt, att oupphörligt bevaka den med landets förtroende beklädda verkställande makten, som hade tillkommit genom allmän omröstning. Iorikesministern Dufaure uppsteg i tribunen för att framställa regeringens åsigt om prorogationen. Arbeten, sade han, vore icke allt; det behöfdes äfven förberedande arbeten. Annu hade det aldrig funnits någon verkställande makt, som haft den underbara gåfvan att inprovisera sina arbeten. Man befarade statskupper; sådane inträdde ofta senom nationalförsamlingarnes förvållande, liksom den örsamling, hvilken störtades den 48 Brumaire, förberedde sitt eget fall genom sin oskicklighet och impopularitet. Ministern afvisade bestämdt hvarje tanke på cen statskupp hos den närvarande regeringen. Man hade redan angifvit flera statskupper; hittills hade dock ingen kommit till utförande. Sedan derefter äfven. andra talare yttrat sig, skred man till votering. Med 308 röster mot 958 antogs Art. 1 af följande innehåll: Nationalförsamlingen suspenderar fortgången af ina allmänna sessioner ifrån måndagen den 13 nästsommande Augusti ända till lördagen den 30 derpåöljande September, för förberedande arbetens skull och med tillämpning af konstitutionens art 32. Derefter antogs art. 2: Ender denna mellantid skall finansutskottet fortätta pröfningen af inkomstoch utgiftsbudgeten för 1850n ; och Art. 3: Före nämnde tid, den 43 Aug., skall det utskott Sf 25 ledamöter, hvarom fråga är i konstitutionens rt. 352, utnämnas genom hemlig omröstning och melelst absolut majoritet. Dercefter antogs prorogationsförslaget i sin helhet ned 294 röster emot 247. Den 50 Juli yrkades åter åtal mot tvenne folkre