Aftonbladet – 8 augusti 1849, sida 3

(Insändt.) Kompetensfrågan rörande öfverdirektörsembetet vid landtmäteriet. Under titel af: Nya tecken ur befordringssystemet, har Aftonbladet med bifallande betraktelser aftryckt en artikel ur tidningen Bore, innehållande klander af det kongl. bref till kammarkollegium, hvarigenom topograf-oflicerare, hvilka en längre tid vid corpsen berömligen tjenstgjort, böra, på grund af sednare alternativet bland competensföreskrifterna i 4 mom. 27 uti instruktionen för general-landtmäteri-kontoret, anses behörige att söka öfverdirektörsembetet vid landtmäteriet, när de tillika undergått de kunskapsprof, som för inträde i kansliet cller rikets hofrätter eller kollegier erfordras, i följd hvaraf kammarkollegii yttrande rörande kompetensfrågan till nämnde embete, vid dess sednaste tillsättning, blifvit i så måtto underkändt, att jag blifvit såsom kompetent sökande ansedd. Klandret af detta kongl. bref grundar sig deruppå, att då jag icke, i likhet med professor Bråkenhjelm, öfverklagat kammarkollegii förslag, så borde icke heller något yttrande om min kompetens hafva ifrågakommit; hvarjemte detta regeringens yttrande anses hafva tillkommit endast af särdeles ynnest för mig. Då min person här blifvit begagnad såsom medel för klandret af nämnde regeringsåtgärd, så anses jag kanhända befogad att i saken lemna några upplysningar. Att börja med, får iag åberopa det här ofvan anförda utdraget af det ifrågavande kongl. brefyct, hvaraf tydligen ådagalägges, att regeringens yttrande i kompetensfrågan är afgifvet, till förmån för topografiska corpsens officerare i allmänhet, och icke enskild! för mig. Om regeringen vid frågans föredragning ansåg officerarne vid denna corps, under vissa vilkor, vara kompetente till ett embete, till hvilket två af dem hade anmält sig, skulle regeringen vara förbindrad att yttra denna åsigt, blott derföre att jag icke öfverklagat förslaget? Regeringen borde ju yttra sig öfver alla de sökandes kompetens, således äfven öfver min kompetens? Öfver kammarkollegii yttrande om kompetensen borde väl ett beslut fattas? Skulle topografiska corpsens nuvarande och kommande medlemmars rätt bero af mitt infall att klaga eller icke klaga? Men en långt vigtigare rätt, än deras, var här ock i fråga; ty personers rätt till ett embete är af ringa halt mot embetets rätt till personer, d. v. s. regeringens rätt, regeringens valfrihet, att, uten hinder af alltför skråaktiga råmärken, tillsätta embetet. Skulle uttalandet af denna åsigt icke kunna eller böra ske, oberoende af min tystnad, eller mitt yttrade missnöje? Jag förstår icke en sådan formalism, Hvarföre klagade jag icke? Emedan jag icke var så öfvertygad om mina förtjenster, icke ansåg författningens bokstaf så klart tala till min förmån, att jag ville vädja till thronen; och emedan det var mig motbjudande att eftersträfva ett embete, till hvilket behörigheten var mig frånkänd af den myndighet, som egde att densamma pröfva. Frågan om rätltmätlighelen att förklara topografoflicerare, under föreskrifna vilkor, kompetente till det nämnda embetet, anses jag troligen partisk att afgöra. Jag vädjar derföre blott till dem, hvilka känna både landtmäterioch topografiska förrättningar, huruvida som här brister uti en topograf-officers praktiska kännedom är af den halt, att det gör honom oduglig till embetet. Artikelförfattaren i Bore säger, att chefen för topografiska corpsen kan genom sitt betyg göra hvilken af sina officerare han behagar kompetent till t. Så är det icke. Till kompetensen fordras ;sufom, att hafva undergått kunskapsprof för inträde i kansliet eller rikets hofrätter och kollegier. Huru har jag uppfyllt dessa prestanda? Det skedde sålunda, att då jag förliden höst hörde att herr professor Bråkenbjelm sökt och erhållit en kongl. resolntion d. 47 Nov... som förklarade honom genom sina lärarebefattningar ooh sina utgifna läroböcker hafva ådagalagt sig ega kunskaper, motsvarande de nyssnämnda lärdomsprofyven, så uppstod hos mig tanken att, åberopande samma skäl, söka samma förmån, hvilket lyckades den 8 Dec. Jag kommer nu till frågan om den stora ynnest i befordringsväg, som skall hafva skett mig den 12 Juni. I sanning en egen ynnest, att icke erhålla ett embete, som man söker! Ja, men kompetensen? — Att erhålla en omtvistad kompetens på samma gång som man icke erhåller embetet, är visserligen en förmån, för hvilken jag är underdånigt tacksam, men såsom ynnest synes den mig tvetydig. Såsom ynnest synes det vara mera att värdera, om det säges: Jag ville gifva dig sysslan, men kan icken, än om det säges: Jag kan visserligen gifva dig sysslan, men vill icke, emedan du icke förtjenar den,. — Jag yttrar detta med all den resignation, som i dylika fall-är den rätta, och emedan jag i befordringsväg aldrig hyllat den usla grundsatsen, att bortgifva embeten för personens skull, i stället för att främst se på embetets fördel; ty ett embete är statens och icke någons enskilda egendom, hvars bortgifvande säledes icke, såsom en allmosa, bör blifva föremål för någons ynnest. Det är derföre jag också lyckönskar det oftanämnde embetet till den värdiga hand, hvari det nu befinnes. Slutligen torde mig tillåtas nämna, att kompetens-. oeslutet till min förmån var mig en alldeles okänd sak, då jag, en månad efter sedan det blifvit fattadt, händelsevis hörde det omtalas, samt första gången äste det i Bore. Stockholm den 6 Aug. 1849. J. A. HazELIUs. EE filnsändt Y