Aftonbladet – 8 augusti 1849, sida 2

honom och bleknade förskräckligt, fastän Pauls öppna och glädtiga ansigte tillkännagaf, att han var långt ifrån att medföra en ledsam nyhet. Nå vällv sade Paul, jag har sett henne., Hvem då? mumlade den unga mannen. Marguerite, för tusan! Ån sen?, Hon var förtjusande! Min Gud! Det är ej det jag vill veta. Hon älskar dig alltjemnt. O, min Gud!!! utropade den unga mannen, i det han kastade sig i Pauls armar och brast ut i gråt. VII Fastän våra läsare, efter hvad vi nyss hafva berä!tat dem, lätteligen kunna förstå hvad som tilldragit sig under de sex månader, som vi helt och hållet hafva förlorat våra bjeltar ur sigte, så äro dock några upplysningar, rörande vissa omständigheter, nödvändiga för en fulikoralig kännedom med de nya tilldragelser, som skola tima. Samma afton, som sjöträffningen hade egt rum, hade Lusignan berättat för Paul hela sin lefnadshistoria: den var enkel och föga händelserik; kärleken hade deri spelt hufvudrollen, och efter att hafva utgjort hela hans lädje, utgjorde den nu hela hans olycka. Pauls fria och äfventyrliga lif, hans oberoende ställning, hans herrskarevana om bord hade ingilvit honom en för hög känsla om den näturliga rätten, för att fullgöra den honom, angående Lusignan, gifna ordern. Fastän Paul för öfrigt seglade under fransysk flagg, tillhörde han dock den amerikanska flottan, hvars sak han med entusiasm hade åtagit sig. Han fortsatte följaktligen sitt kaparetag 1 kanalen och landsteg 1 White-Haven, en liten hamn i grefskapet Cumberland, i spetsen för en tjugu man, hyaribland äfven Lusignan befann sig,