Aftonbladet – 8 augusti 1849, sida 2

bemäktigade sig dess fästning, förnaglade kanonerna, och gick ej åter till segels förr än han hade appbrännt några på redden befintliga handelsfartyg. Derifrån styrde han sin kurs mot skottska kusten, i akt och mening att bortföra grefve Salkirk och att som gisslan föra honom till Förenta Staterna; men hans planer strandade mot len oförutsedda händel en, att denne herre lå var i London. I detta, liksom det föregånde företaget, hade Lusignan varit honom bejelplig, med det mod, som vi sågo honom ålagalägga i drabbningen mellan VPIndienne och he Drake, så att kapten Paul, nu mer än nåsonsin, lyckönskade sig öfver att slumpen nade valt honom till att bekämpa en orätltvisa. Men det var ej tillräckligt att hafva räddat Lusignan undan deportationsstraffet: man miste äfven återgifva honom äran; och ör vår unge äfventyrare, 1 hvilken troligen våra läsare hafva igenkänt den ryktbare kaparen Paul Jones, var det lättare än för någon innen; ty som han hade fått af konung Ludvig XVI kaparebref att angripa hvarje engelskt fartyg han träffade, måste han återvända till Versailles, för att göra reda för sitt kaparetåg. Paul kastade ännu en gång ankar på Lorients redd, för att vara närmare slottet dAuray. Det första svar de båda unga männen erhöllo på de frågor de gjorde, var underrättelsen om fröken dAurays och herr de Lectoures förestående giftermål. ILusignan trodde sig glömd, och i sin första förtviflan ville han, med fara alt åter falla i sina förföljares händer, ännu en gång återse Marguerite, vore det blott för att förebrå henne hennes trolöshet; men Paul, mera lugn och mindre lättrogen, tvang honom på sitt hedersord att ej sättasin fot i land, förrän han hade skaffat sig upplysningar om henne, och då han hade öfvertygat sig alt giftermålet ej kunde äga rum förr än efter fjorton dagar, reste han till Paris, der