Aftonbladet – 6 augusti 1849, sida 3

Ofvergå vi till öd:te och Ö:te punkterna, hvilka särskildt handla om Apologistiernas, de s. k. Lärdomsskolornas och Gymnastiernas förenande till ett sammanhängande läroverk; så ser man med fägnad häruti en bland de nya systemets grundprinciper af regeringen erkänd och uttalad. Men ånyo nödgas man sätta i fråga huru det skall gå med verkställandet af denna vackra grundsats, när man läser hvad det kongl. cirkuläret härom reglerar i nyssnämnda momenter. Ordalagen sakna icke sin karakter; och det må således ej förtyckas, att vi upprepa dem, för att skärskåda hvad de innefatta. I 5:tle mom. heter det: denna förening (af Lärdomsoch A pologistskola) skall ,verkställas så fort ske kamn... (när är detta? och af hvilken skall det bestämmas, att tiden för möjligheten är inne, då eller då? Måhända upplyses saken af det efterföljande, som lyder :) ... och i den mån vederbörande, utan rubbning af undervisningens fortgång, hinna vidtaga de för ändamålet nödiga anordningar. Hvilka äro här vederbörande? Eforer och lärare. När skola de hinna få sina nödiga anordningar vidtagna, om de icke känna sig synnerligen hågade att nånsin hinna det, och ingen föreskrift ålägger dem en tid (såsom i 3:e mom.), då det måste vara undangjordt? Huru auktoriteter i Sverige kunna draga ut på tiden, äfven då utdrägten icke ligger i deras intresse, vet man tillräckligt af historien om åtskilliga mål, hvilka i vissa domstolar sett sig så godt som begrafna. Men är detta görligt inom juridiska verk, huru mycket mera då inom administrativa, och allrahelst i nya organisationsfrågor, för hvilka de gifna auktoriteterna hafva en stark afsmak, grundad i deras eget intresse att slippa ett förut okändt omak, och ännu mer i angelägenheten att undgå nyheternas följder, hvilka de med skäl ana såsom undergräfvande för mycket af deras käraste prerogativer. Betydelsefullast äro ordalagen i slutet af 5:te mom. Om, heter det, föreningen möter hinder, hvilka det icke beror på Ephorus och lärarne att undanrödja, skall derom hos Kongl. Maj:t göras underdånig anmälanp. När en okunnig läser detta, faller det honom utan tvifvel så före, att eforer och lärare äro de, som med stor ifver skola gå till sakens verkställighet, men gudnås nog torde möta hinder; hvarföre, när de stackars männen under sitt rastlösa nit för skolornas förening stöta på sådana, regeringen lofvar räcka dem sin bispringande hand. .Men låtom oss se, huru saken skall aflöpa i ett poneradt annat fall. Om t. ex. icke just eforerne motarbetas af några egentliga hinder mot saken, men de sjelfve skulle utgöra hufvudhindret, månne då de i undervisningsväsendets förbättring mest intresserade, nemligen föräldrarne och kommunerna i allmänhet, äfven för sin del få inkomma till Kongl. Maj:t med underdånig anmälan om ett slikt hinder? och med lika godt hopp om regeringens bistånd till dess undanrödjande? Man bör hoppas det. Emellertid är intet ord yttradt härom. Såsom föreskriften nu läses, synes nästan en fingervisning vara meddelad, huru skolornas så mycket omtalade förening skall kunna uppskjutas så länge man behagar. Methoden är gifven och ofelbar. Först behöfva eforer och lärare, endast låta bli att hinna vidtaga sina för ändamålet nödiga anordningar; och när detta slutligen dragit ut så länge, att de kankända måste få sig en uppmaning att skynda, eller åtminstone att tänka på saken, så behöfva de sent omsider endast till Kongl. Maj:t inkomma med anmälan om något hinder, som icke berott på dem att undanrödjan. Sådana obstakler träffas ofta utan stor möda, och lättast om man ej är obenägen att sjelf söka dem. Svårigheten anmäles, och nu uppträder Kongl. Maj:t för att slå den ur vägen. Ett regeringsärende behöfver ermellertid icke skynda. När målet kommer till afgörande, kan det ock hända, att regeringen sjelf icke en gång finner sig kunna undanrödja hvad som ej stod i eforernas makt att öfvervinna. Och då är det förbi. Men om Kongl. Maj:t utfinner medlet till hindrets, borttagande, och anbefaller det; så återstår alltid för eforerna, att, sedan detta lyckligen slutat, råka ut för ett nytt obstakel — hvarpå ingen menniska förrän i sista stunden kunnat tänka — och nu ega de att anmäla det på högsta ort, för att låta det i sin ordning genomgå samma kretslopp. Och så vidare. — Huru många år eller decennier detta skall kunna dragas ut på tiden, eller ej, beror möjligen af andra händelser; men icke är dröjsmålet förebygdt genom det utfärdade cirkuläret. Hvad vi här anfört rörande den i 5:te mom. reglerade föreningen af Lärdomsoah Apologist-skolorna, är att i lika mening säga om den i 6:te mom. omtalade sammanslagningen af nyssnämnde tvenne skolslag med Gymnasierna, för att af hela elementarläroverket bilda ett enda konseqvent och organiskt helt. Man ser il denna punkt alldeles samma vilkorlighet för tiden och verkställandet, som anmärkts i den d:te; man finner samma hinder stipulerade. Saken är i sjelfva verket öfverlåten åt eforerne: åt dem, som nästan alltid kämpatl emot Gymnasiernas förening med Nederskolorna. Vi hafva oförbehållsamt och öppet uttalat hvad vi anse förtjent .af anmärkning i hela denna vigtiga sak; men erkänna villigt, att om hrir eforer och pluraliteten af skolelärarne i riket låta de under så många offentliga och enskilda diskussioner öfver läroverksreformen anbragta skäl, i tidehvarfvets anda och till det nya systemets fördel, på sig till den grad verka, alt dessa herrar och män sjelfve förmå sig att arbeta reformen i hinderna, eller åtmin-! stone ej lägga sig deremot; då innefatta detta det kongl. cirkulärets stadganden utan tvifvel en god ledning för reformens möjliga genomförande. Huruvida detta om är af betydelse, skall väl framtiden snart visa. Finnas skolförbättringens ifrigaste, starkaste och således farligaste motståndare (i hvilkas hand reformen ER ra