Aftonbladet – 4 augusti 1849, sida 3

(Insändt.) Om de civila uniformerne i Sverige. Såsom ingress till en liten afbandling i detta ämne år insändaren förutskicka den reservationen, att niformsvurm ingalunda ligger till grund för framillningen. Endast ordningssinne och böjelse för enhet i föreskrifter och institutioner är motivet lertill. Det vore insändaren ingenting emot om de civila uniformerne helt och hållet upphörde, men då detta näppeligen lärer ske, utan ett dyltkt yttre beteckiande af ståndsförhållanden sannolikt for:farande comme att existera, så vore det ju i sin ordning om uti stadgarne derom funnes någon reda, någon xonseqvens. Fråga i ämnet väcktes å högsta ort för ej så månsa år sedan af några landsstatstjenstemän. Regeingen infordrade länsstyrelsernas yttranden deröfver. De fleste lära bafva tillstyrkt nådigt bifall till framställningen, såsom billig; men den föll, som det berättades, hufvudsakligen på ett afstyrkande utlåtande af en viss inpopulär länsherre, som vid sitt afskedstagande sedermera nekade landsstaten i detlän, han styrdt, tillstånd till afskedsuppvaktning. Ett återupptsgande af frågan synes ej vara utur vägen. Flera kårer af landsstaten äro i det anmärkta fallet mycket vanlottade, och då deras vidtomfattande ljenstebefattningar göra deras ställning i samhället icke så obetydlig, företer det en besynnerlighet att de blifvit vid regleringen af embetsdrägter så tillbakasatte eller bortglömde. Kronofogden, häradsskrifvaren och länsmannen t. ex. Huru se dessa tjenstemäns uniformer ut? Ovedersägligen alldeles öfver måttan släta(?). Ståndsbeteckningen utgöres af sidogevär, som för de tvenne förre är värja och för den sistnämde sabel; knap: par med länseller provins-vapnet och den trekanliga hatten, som, i all ära lemnad med någon olikhet i prydnaden, brukas af creti och pleti(2). Något utmärkande i drägten finnes för öfrigt icke. Länsmanskroppen är dessutom ett riktigt experimentalfält för herrar landshöfdingars nycker och — man skulle kunna säga — skönhetssinne. An ser man fracken eller vapenrocken prydd med gula och in med hvita knappar. Den trekantiga hatten har på hög befallning ömsom hvit och ömsom svart träns. Vid sista konungabesöket i Westernorrlands län såg man länsmännens hattprydnad bestå, utom kokarden, af en svart silkesbandros, som kom mången åskådare att jemra sig öfver brist på smak och takt hos de personer, som påbjudit en sådan utstyrsel. Insändaren, som längesedan uttrampat sina barnskor och icke eller är någon egentlig dyrkare af srannlåten, älskar likväl ordning och anständighet, ch är af den öfvertygelsen, aw skola uniformer finnas, så bör deruti ligga något regleradt, så att den na embetsmannen, i förhållande till sin tjens.egrad, njuter uppmärksamhet, så väl som den andra — motsatsen gör ond blod och visar stjufmoderlig mannamon. Man ser landssekreteraren, landskamreraren, regementsskrifvaren, tullinspektoren, regementsauditören m. fl. med sine distinktivner, och hvarföre skola de förut uppräknade tjenstemännen sakna något dylikt utmärkande? Kammatskrifvaren har ock uti den på kragen i guld broderade eklöfsqvisten, en, ehuru enkel, rätt vacker prydnad, som väl till det minsta kunde betås åtminstone kronofogden och häradsskrifvaren, som båda äro trotjenare. Det är ju en rätt egen företeelse, att kammarskrifvaren, som bär de hans uniform tillhörande prydnader å krage och benkläder, under den tid han såsom tillförordnad innehar en kronofogdeeller häradsskrifvaretjenst, skall, om ban erhåller en sådan befattning på ordinarie stat — hvilket likväl är en befordran — nödgas låta borttaga dem. På landsbygden ger sådant anledning till rätt besynnerliga funderingar och spörsmål. oe Skulle någon vedersakare invända, att insändarens framställning om uniformens reglerande för vissa landsstatstjenstemän står i kollision med det dokumenterade behofvet af bättre lönevilkor, så får insändaren möta en sådan insinuation med det genmälet, att den är oriktig; ty äfven i oekonomiskt hänseende synes insändaren och är det honom af flere tjenstemän vid landsstaten sagdt, att uniformsbestämmelsen vore ett behof. Då landsstatstjenstemannen icke gerna kan sakna bildning och hvad man kallar verldstakt, så måste han, så vidt han icke är ew tvärhufvud, följa med sin tid och vara anständigt klädd. Har hanen embetsdrägt som är snygg, så ken och vill kan bruka o en sådan vid högtidligare tillfällen både i glädje och