Aftonbladet – 4 augusti 1849, sida 2

Barrot sade: J viljen frälsa monarkien, men j störten den. Broglie svarade: Jag har upprest min minnesstod och frälst monarkien. Broglie har blifvit straffad och gör mig i dag den äran att höra på mig, sedan han blifvit vald genom allmän rösträtt. Alla önskade ordning; fråga vore endast om sättet för dess erhållande. Man ville välja olika medel. Slut på den revolutionära gäsningen erhölle man endast genom att fullkomligt vända ryggen åt monarkien, genom republikens befästande och demokratiens organiserande, genom att sätta de nya institutionerna i harmoni med den evangeliska principen om uppfostrans, kreditens och finansväsendets reform (Starkt bifall). Men i stället för allt detta hafva vi belägringstillstånd, egendomsrättens förnärmande, talrika arresteringar, suspension af tryckfriheten — och det är ändå blott förtal. — Efter att i förbigående hafva prisat den provisoriska regeringens moderation under så svåra omständigheter, hvarvid de Morny gjorde några sarkastiska anmärkningar, slutade Jules Favre med följande ord: Låtom oss endast hafva framtiden för ögonen och ej förlora oss i ömsesidiga förebråelser. Vi måste taga oss till vara för monarkiens fel, som framkallade dess fall. Eljest skall, efter någon tid af lugn, Frankrike ånyo resa sig och störta oss; det är dock tid, att inbördeskriget tager slut, icke blott till följd af hjertats manande röst, utan äfven i frihetens intresse, hvars graf alltid är inbördes krig. Allt genom friheten, allt för friheten: — se der mitt yrkande. Denna lag är en hatets, vanmaktens och kontrarevolutionens lag. Jag röstar emot den. (Starkt bifall.) Odilon Barrot: Tankens och pressens frihet står i så innerligt samband med vårt lands hela politiska lif, att denna lag, ehuru dess nödvändighet intygas af alla, som hafva noggrannare kännedom om förhållandena, naturligtvis måste väcka harm och ovilja utom denna församling; och det kan visserligen vara anledning att än en gång bringa den allmänna principen å bane och uppfriska de vanliga grunderna genom talangens och vältalighetens makt; men om hufvudprincipen borde vi alla vara ense, då intet förändras genom denna lag i den bestående lagstiftningen och den dessutom är bygd på samma princip, som lagen af förlidet år (den 44 Augusti 1848). Jag kan icke mottaga hr Montalemberts vältaliga understöd. Han synes till och med vilja bannlysa den lagliga, moderata oppositionen; och gjorde denna lag detsamma, då skulle jag icke hålla på den. Ja, man skulle till och med vilja drifva oss att undertrycka den fria diskussionen... Montalembert : Jeg har icke sagt något emot diskussionsfriheten. 0. Barrot: Vårt lagförslag åsyftar icke att undertrycka diskussionen, utan att leda, att rigta den. Montalembert: Det är ju precist... (Afbrott.) 0. Barrot: Med hr Favre fördömer jag all slags våldsamhet, från hvad sida den än kommer. Uppror är allraminst förlåtligt der, hvarest allmän rösträtt är införd. Icke desto mindre vill man anklaga oss för våldsamheter, för våld mot friheten. Vi vilje ordna friheten och våldsamheterna hafve vi undertryckt. Vi hafve tagit det goda ur 18335 års lag, men icke det onda. Vår lag är likaledes vida mildare än lagen af den 41 Augusti 1848, ehuru, som nyss sades, hufvudsakligen stödd på samma principer. Vi vilja genomdrifva denna lag, på det att man icke må ropa: till vapen! till vapen I, på det ingen må säga till arbetarne: slån igen verkstäderna!, på det att man icke må predika hat och raseri för medborgare. Vi vilje icke allenast icke förhindra diskussionen; tvärtom vi framkalla den. Alla åsigter uttalas här i tribunen. Vi vilje genom denna lag skaffa arbetaren lugn. Vi vilja lika väl som j (bergets ledamöter) arbetarens väl. Folket vet nog, oaktadt allt förtal, hvar det har sina sanna vänner, dem som i 48 år försvarat det mot maktens missbruk, liksom nu mot demagogien, hvilken framkallat nöd och elände, vill upplösa samhället och ödelägga vårt herrliga fädernesland. Säkterhetens återställande är derföre den första och vigtigaste pligt. Hafve vi icke efter Februari-revolutionen sett, huru bristen på säkerhet gjorde det nödvändigt att inställa allmänna betalningar och huru rikedomens källa natt och dag uttorkades. Kan det lyckas oss att undertrycka våldsamheten och hvarje uppmaning dertill, så måste friheten nödvändigt vinna. Slutligen vill jag blatt tillägga ett ord om min personliga ställning. Jag vill icke ens med hr Montalambert hänvisa på förändrade förhållanden, på de sjukdomar, hvaraf samhället lider; jag vill endast påminna derom, att de, som nu anfalla mig, också förr varit mina motståndare, då jag förfäktade den konstitutionella friheten. Rollerna äro de samma. Intet är förändradt. Jag ser framför mig såsom motståndare sitta samma män, som jag såg under min adertonåriga strid för friheten, och det är minnet af denna strid, jag känner det väl, som för ögonblicket uppehåller mig. Flera röster: Slut, slut (på den inledande diskussionen)! Andra röster: (Ajournering och fortsättning) till måndagen, till måndagen! Sessionen slöts kl. !, till 7 e. m. och fortsattes måndagen den 23 Juli. mem