Aftonbladet – 4 augusti 1849, sida 2

ställa vår famulj dess förlorade glans; ty det är en sak, som jag ej bör dölja för er: min far, som sedan femton år varit sjuk, och som på femton år ej visat sig vid hofvet, var helt och hållet glömd af gamla kungen vid dess död, och af den unga kungen vid dess uppstigande på tronen. Edra så trägna omsorger för markisen hafva ej tillåtit er att lemna honom ett ögonblick, alltsedan den stund, då han förlorade förståndet; edra dygder, min fru, hafva varit sådana, som blott Gud ser och belönar, men som verlden är okunnig om: och under det att ni i detta gamla slott, undangömdt för verldens ögon, uppfyller detta heliga och tröstbringande kall, som ni i er stränghet kallar en pligt, så försvinna edra Jvänner genom. döden eller glömskan; så att, min fru (det är hårdt att säga, när man som vi, räknar 600-åriga anor), när jag återbesökte hofyet, var vårt namn, familjen dAurays namn, knappast kändt af Deras Majestäter, annat än som ett historiskt minne., Ja, konungens minne är kort, jag vet det, mumlade markisinnan; men hastigt och liksom om hon hade förebrått sig denna hädelse, fortfor hon: Jag hoppas, att Guds välsignelse alltid skall hvila öfver Deras Majestäter och öfver Frankrike.n I Hvad skulle väl kunna störa dem i deras lycka?) svarade Emanuel med detta fullkomlliga förtroende till framtiden, som utgjorde fett af denna galna och bekymmerslösa adels karaktersdrag. Ludvig XVI, ung och god, Marie Antoinette, ung och skön, äro båda älskade af ett tappert och rättsinnigt folk. Odet har, Gudskelof! gjort dem oåtkomliga för hvarje olycka. Tro mig, min son, svarade markisinnan, i det hon skakade hufvudet, ingen menniska kan höja sig öfver de menskliga förvillelserna och svagheterna. Det finnes ej något hjerta,