Aftonbladet – 3 augusti 1849, sida 3

rlför yrket och kännedom älven ar dess detaljer, så alt han kan drifva fram detsamma till största möjliga gagn för det allmänna och den enskilde; men författningen är ju häruti påtagligen alltför prosaisk; den har icke tänkt sig in i den stora fördel, som skulle vinnas derigenom, att i spetsen för en civil lembetsmannakår, hvars bufvudsakliga åliggande är latt på bästa möjliga sätt enskilde emellan fördela HHlandets jord, på det att under fredens hägn landets invånare må uppnå den största grad af välstånd och trefnad, samt att upprätta geografiska kartor och samla statistiska bidrag till landets kännedom och regeringens begagnande vid den inre administratio-Inen, ställes en militar, i hvars yrke endast ingått att taga kännedom om landets försvarspositioner mot fiendens framträngande undes krigstid, och hvilken stor lycka för kåren tillika ligger deruti, att dess Ichef beglänses af nådens solsken. Vi vända oss nu särskildt till landtmätarne, af hvilka kanske en och annan anser sig äga rätt att fälla ett omdöme i saken, och fråga dem, hvad tyc-Iken j om det Kongl. beslutet? Dock under förmo.Idan, att de upplystaste och mest bildade af landt mätarne med lätthet lära inse dess öfverensstämq melse med rätt och sanning, skola vi endast tillfråga de mera enfaldige, hvilkas möjliga invändningar måIste blifva lätta att vederlägga. Deras svar föreställa vi oss ungefärligen så lydande. Vi hafva vwisserligen nu fått en landtmätare till chef, men vi äga tillika perspectivet att om några år eller när som helst i framtiden dertill få hr Hazelius eller hvilken annan topografofficer, som hr general Akrell finner Idertill värdig, såvida icke hr generalen eller någon af hans efterträdare täckes sjelf åtaga sig chefskapet, då naturligtvis ingenting vore oss öfrigt att önska, ty den som kan hallstämpla en annans skicklighet till chef för oss, är klarligen öfverlägsen både honom och oss andra, som kräla i stoftet. Väl hafva vi förut lärt oss att vörda minnet af en Dahlstjerna, en I Nordencreutz, en Faggot, en af Wetterstedt, som, uppammade bland oss, i nära 4!, sekel såsom öfverdirektörer för landtmäteriet främjat vårt yrke, hvaremot när till deras efterträdare togs utom corpsen en af Forsell, det blef oss omöjligt att upptäcka I bans förtjenster om landtmäteriet, och nog hade vi föreställt oss att inom en kår af omkring 700 personer det icke skulle vara omöjligt att utfinna en duglig till chef, likasom vi äfven i vår fåvitsko tyckt, att för ärelystnaden hos cn så stor kår det icke vore för mycket att låta en chefsplats blänka i förgrunIden med 2000 rårs lön och fri bostad i Stockholm; men så skråmässiga äro vi dock icke, att vi vilja monopolisera denna plats åt oss, så vida det finnes någon annan, som öfverträffar oss i snille och insigIter, i nit, kraft och intresse för vår sak. Hvad vi Tlönska är blott att vederbörande måtte göra sig reda för beskaffenheten af vårt yrke och derpå grunda omdömet om personers lämplighet till chefs-embetet. Vederbörande tyckas föreställa sig, att summan af en landtmätares duglighet består i att kunna göra mätningar och upprätta chartor; vi åter finna under utöfningen af våra pligter beständigt problemer, som äro vida svårare att lösa än dessa mekaniska göromål, och sjelfve professor Bråkenbjelm, som anser så högst simpelt att undervisa kadetterne i grunderna för mätning, gradering och skiftesläggning, skulle kanske finna förrättningarna mera komplicerade om han, lika med oss, hade att tillämpa sina matbematiska kunskaper på den lefvande naIturen. Man kommer genast i erfarenhet deraf när man, som vi, måste emellan menniskor omdela allt deras materiela goda och uträkna, att de få icke jallenast lika mycket som förut till sitt uppehälle, Jutan ock lika litet eller åtminstone obetydligt mera besvär till dess förvärfvande, att de äfven få sin beskärda del af hvad som tjenar till angenäm sysselsättning och lifvets glädje, såsom jagt och fiske, lätt kommunikation, svalkande skugga, angenäm utsigt im. m. I vår chef ville vi finna den som med erfaIrenhet häraf kunde enligt sin instruktion gifva oss, i svårare fall, den vägledning och de föreskriiter, som för en riktig tillämpning af vårt yrke erfordras. Men kunna vi vänta detta hos hvarje skicklig topo.grafofficer, ty enligt det Kongl. brefvet är bvarje sådan äfven passande till öfverdirektör? — Vi hafva dessutom några platser, som hittills för de flesta af oss utgjort målet för vårt sträfvande, nemligen förste landtmätartjensterna i Rikets tjugufyra län. Nu är det klart och bör till och med till konseqvensen att lom en öfverstlöjtnant vid topografiska kåren är qvalificerad till öfverdirektör för landtmäteriet, så lär en löjtnant eller kapten derstädes fullt lika pasIsande till förste landtmätare, och om detta, som sannolikt synes, blir, i likhet med hvad nu skett Iför öfverdirektören, genom någon förklaring af författningen såsom princip etableradt, hvad återstår oss då annat än att lefva i hopplöshet? — Så ungefär föreställa vi oss, att omdömet hos en del landtmätare skulle komma att utfalla. Men inIgenting är lättare än att tilltäppa munnen på dylika Iklandrare. Påminn dem bara, att sedan de blifvit llandtmäteri-auscultanter, bafva de blifvit hänvista lendast på sin egen arbetskraft. För att vinna en titel utan lön måste de på egen bekostnad upprätta en sockenkarta med beskrifning, innefattande jemväl en mängd statistiska, kamerala och ekonomiska detaljer, ett arbete, som om socknen är stor och få Iförarbeten gjorda, lönlöst upptager kanske ett par år af den tid, som utgör deras enda lefnadskapital. IVidare gå hvarje år några månader af deras tid Iförlorad på karterenovationer till general-landtmäTIterikontoret, hvarför staten hvarken betalar dem Inågonting, eller ens ersätter dem kostnaden för papperet och andra materialier, hvilka dock andra emIbetsmän bruka få gratis. Staten har på landtmäItaren endast fordringar, och hvad den gör för honom Isker af idel nåd, ty huru mycken rättvisa han har att vänta såg man vid sista tillsättningen af förste landtmätaretjensten i Calmar län. Evad har han då att säga om kompetencen till öfverdirektör? För honom gäller mera än för andra föreskriften: bed och arbeta, träla i ditt kall på jorden och vänta belöningen endast af Gud. — Man ser således, huru lätt det faller sig att ve Iderlägga alla anmärkningar, som kunna göras emot Idetta kompetencebeslut, och det förefaller verkligen såsom det minst förklarliga af allt, att den för komIpetent förklarade adjutanten icke i och med detsamma blef utnämnd till öfverdirektör. Dock äfven Idetta har naturligtvis någon förklaringsgrund, som lvi väl icke känna, men hvartill det torde tillåtas Joss att meddela en bypothes, framställd blott i ett jemförelsevis taget exempel. Hvar och en vet, att bland sednare tiders statsmän ingen öfverträffat Napolcon i menniskokännedom och förmågan att på hverje plats använda den dertill lämpligaste personen. Nu är det äfven bekant, att Napoleon hade dugliga adjutanter, en Junot, Savary, Rapp m. fl. och att dessa äfven af honcm esomoftast användes i hvarjebanda värf. som öfverensstämde med deras egenskaper och omdömesformåga. Men hade någon af dem anmält sig som sökande till en plats, hvartill lerfordrades speciela detaljkurskaper af annan art än ldem sökanden innehade, så hade sannolikt kejsaren Isvarat: Passcz outre, mon an! En verit ceci Inest pas de vötre competence. I Ett annat befordringsmål, jemvälizom landtJmäteristaten, och hvilket jemväl synes förtjena uppmärksamhet. refereras i tidningen Baromehand 8 ee 0 0 me Li ve oo bad