Aftonbladet – 3 augusti 1849, sida 3

rådslå och besluta om församlingens bästa, men dervid hvarken hafva rätt att afgöra om fattigvården, eller om skolvården, eller om sundhetsvården, eller om den ekonomiska förvaltningen, utom i några få fall, som äro af föga eller ingen betydenhet. Följderna af detta förhållande, hvad Frankrike beträffar, hafva varit, att allt egentligt regeringsoch förvaltningsbestyr besörjts genom en massa af statens embetsmän, en byråkrati, som oupphörligt tillvexte i antal och uppslukade allt mera och mera af det egentliga folkets, de skattdragandes behållning. När nu revolutionen inträffade, monarkien föll och republiken infördes i dess ställe, så måste den första nödvändiga följden af en sådan förändring blifva, att söka inskränka denna embetsmannahär, äfvensom den stora numerären af armåen, dels för att åstadkomma en nedsättning i den öfver höfvan betungande budgeten, dels också för att småningom göra det möjligt för folket, att mera framträda såsom sjelfstyrande och sålunda sätta lif i de inrättningar, som förut väl funnits till formen, men icke till väsendet och andan. Derhän hafva ock, såsom man sett af den första nationalförsamlingens diskussioner under sistlidet år, en mängd bemödanden af de verkliga men moderata republikanerna varit riktade, ehuru det måste medgifvas, att den första provisoriska regeringen begick ett grundfel emot den republikanska principen genom den mängd dekreter, som af densamma utfärdades, i stället att åtnöja sig med det allranödvändigaste i regeringsväg och endast skynda att sammankalla folkets ombud. Men den nyssnämnda nödvändigheten att inskränka embetsmännens antal och minska statsutgifterna, jemte det misstaget att, utan afseende på individernas existens, göra en stor och radikal inskränkning i sjelfva personalen, måste äfven hafva till en naturlig följd, att alla de som haft en omedelbar förmån af den gamla regimen, alla de, hvilkas uppehälle eller förhoppningar voro fästade vid densamma, skulle blifva republikens fiender, och åtminstone i hemlighet arbeta på att öfverändakasta densamma, om det är möjligt. När man nu besinnar, att tjenstemannaskaran i Frankrike, sådan som den hunnit tillvexa intill slutet af Ludvig Filips regering, icke räknas i några hundradetal, eller ens i några tusental, utan i hundratusenden, och att större delen af dessa har antingen sin bostad eller sina relationer i hufvudstaden, hvarifrån hela Frankrikes politiska lif allt dittills utgått, så är det lätt att inse med hvilka svårigheter den nya sakernas ordning i följd häraf måste hafva att kämpa, helst då folket sjelft, såsom i artikeln om de sociala motsatserna är visadt, hunnit blifva så oöfvadt och afvänjdt ifrån sjelfstyrelsen. Detta allt är den ena sidan af saken, som lätt förklarar den oro, de ryckningar, den kamp emellan partierna och den tillfälliga framgång åt reaktionen nu för ögonblicket, hvarom tidningarne från Frankrike postdagligen bära vittne. En annan fråga är likväl, huruvida, såsom Aftonposten uttryckt sig, en sjelfstyrelse, d. v. s. republik, i Frankrike i denna stund skall vara omöjlig,. Detta har aldrig varit vår mening. Väl är det tänkbart, att reaktionens nyssnämnda inflytande och dess oaflåtliga intriger emot republiken underhbjelpa. af presidentens oförklarliga handlingssätt, kan för en tid röna den framgången, att det lyckas monarkisterne öfverändakasta den nuvarande konstitutionen; men vår fullkomliga öfvertygelse, grundad på en temligen noggrann uppmärksamhet på allt, hvari pluralitetens af den franska nationens tänkesätt och karakter kunnat uppenbara sig under de sednare åren, är att den republikanska andan, oaktadt alla de reaktionära tecknen för ögonblicket, allt mer och mer befästar sig; att republiken i följd deraf, om den ock för en kort tid skulle kunna tillintetgöras, snart återkommer, och att franska nationen, just under det den nu i början haft tillräckligt att göra för att värja sig emot den ena och den andra sidans ytterligheter, tillika allt mer och mer lärt sig inse behofvet af de i Aftonbladets förenämnde artiklar om de sociala motsatserna påpekade vilkor, för möjligheten af en republiks varaktiga bestånd. — Ryssland berömmer ialla sina manifester den konseqvens, hvarmed det, utan afseende på egen fördel, beständigt bekämpat revolutionen. Det skall likväl vara lätt, att med historiens tillhjelp bevisa, att det sedan snart 100 år beständigt gjort gemensam sak med revolutionen, när dess lystnad efter nya landvinningar ansåg det rådligt. Först begagnade Katrina II i kriget 1768—1769 mot turkarne de revolutionära grekerna såsom goda bundsförvandter. Det ställe i ryska manifestet, som hade afseende på de otrognas usurpation, tyddes på Grekland. Men när rysserne icke mera behöfde den grekiska hjelpen, öfverlemnade de det grekiska folket åt dess legitima öfverherrars hämd; Morea blef på ett så rysligt sätt ödelagdt af arnauterna, att turkarne sjelfva måste taga det i försvar. Oaktadt deras hopp den gången blef sviket, reste sig likväl grekerna ånyo år 1787 och understödde ryssarne i deras nya krig mot turkarne genom en verksam diversion mot paschan af Janina. Ehuru Katrina II hade biträdt det i Pellnitz 1791, till hennes kusins restauration i Frankrike, slutna förbundet mellan Europas legitima furotan 14 han Jag lil väl hora vid höaotrafvanda