Aftonbladet – 3 augusti 1849, sida 3

tig, enskildt omtalat hvilken invändning framställts emot behörigheten af detta val, då K. M. förklarade sig vilja genast framställa saken till statsrådets ompröfning och afgörande. Statsrådet skall då, underligt nog, hafva funnit sig behörigt, att gifva den förklaring eller tolkning af 45 R. F., att nämnda kanslers val icke strede emot grundlagens tydliga ordalydelse, och H. K. H. blef derefter icke blott Upsala utan äfven Lunds universitets kansler. —-—S—— — Vi förmoda att de flesta af Aftonbladets läsare skänkt sin uppmärksamhet åt tvenne artiklar för lördagen den 28 och måndagen den 30 Juli, kallade: De sociala motsatserna i den gamla och den nya verlden), hvaruti lemnas en förklaringsgrund till de svårigheter, med hvilka såväl republ!iken i Frankrike, som de demokratiska idceernas förverkligande i några andra europeiska länder haft att kämpa sedan början af sistl. år. Vi sökte uti dessa artiklar visa, huruledes nämnde svårigheter hafva en grundorsak uti den ovana vid lokaloch kommunalstyrelse, som i följd af absolutismens öfvervigt under en lång följd af år varit rådande i dessa länder, samt uti den stränga centralisation af makten, som på en gång utgör allenastyrandets medel och ändamål — allt i motsats till den sjelfstyrelse hos menigheterna, som utgör basen för de Nordamerikan ska fristaternas, och öfverhufvud den Anglosaxiska stammens samhällslif. Det var tankan på detta förhållande, som föranledde Aftonbladet att vid första underrättelsen om -Februarirevolutionen sistl. år, oaktadt den enthusiasm, som denna stora verldshändelse så allmänt väckte och som vi allmänt delade, likväl sätta i fråga; huruvida det icke hade varit lyckligare för Frankrike att stadna vid grefvens af Paris antagande till konung, under ett regentskap och med liberala reformer i öfrigt i författningen, än att helt och hållet omstörta monarkien; ehuru vi tilllika yttrade den öfvertygelsen, som vi ännu vidblifva, att denna sednare, efter hvad som en gång skett, för alltid utlefvat sin tid i Frankrike, så att alla försök till dess återställande icke komma att blifva annat än nya revolutionära ryckningar, med lika hastig öfvergång. — Emedlertid hafva vi nyligen funnit, att vår yrkesbroder Aftonposten för i förrgår tagit affär på Aftonbladets ofvannämnde artiklar om de sociala motsatserna, och tolkat dem så, som om Aftonbladet skulle anse sjelfstyrelse, d. v. s. republik, vara omöjlig i Frankrike i denna stund; hvaraf Aftonposten åter dragit den slutsatsen, som om Aftonbladet skulle helt och hållet hafva förändrat sina tankar angående förhållanderna i Frankrike. Den utsträckning, som Aftonposten sålunda behagat gifva åt vår mening, är utan tvifvel såsom en taktisk åtgärd af den förre ganska väl beräknad, troligen för att framdeles tagas till utgångspunkt för en ytterligare operationsplan i polemiken mot Aftonbladet; men just derföre torde det också vara nödvändigt att närmare ådagalägga, det yttrandet i artikeln om de sociala motsatserna ganska väl står tillsammans med hvad vi i öfrigt tänkt och yttrat om de franska angelägenheterna. Hvad utgör väl hela tendensen af den delen i de nyssnämnda artiklarna, som angår Frankrike, ann.t än att visa, det monarkien derstädes under en lång följd af år sträfvat att genom hela den egentliga maktens centraliserande i regentens hand beröfva folket den anda af och vana vid sjelfstyrelse, som måste utgöra den moderna republikens lifsprincip. Häraf bör man icke draga den slutsatsen, att Frankrike varit helt och hållet i saknad af inrättningar eller former till sjelfstyrelse. Sådana finnas både i municipalråden, i departementalråden, i märernas och fredsdomrarnes embeten, i juryinrättningen, och så vidare. Men under det franska nationen haft alla dessa inrättningar så att säga på papperet, har det utgjort monarkiens oaflåtliga bemödande att göra dem så maktlösa som möjligt i verkligheten. De kunde till en del, ehuru icke i samma grad, jemföras med de nyligen inrättade kommunalnämnderna i våra församlingar, hvilka ganska ordentligt distriktvis utväljas, utse sin ordförande och sekreterare, samt då: och då komma tillsammans för att