Aftonbladet – 3 augusti 1849, sida 2

efterträdde handgevärselden kanondundret, och midt under detta helvetiska väsen lät en röst höra sig, som hade den kommit från en öfvernaturlig varelse, ropande: Mod gossar! Mod! Surra vårt bogspröt i kanonportarna på hennes skans! Bra! surra dem tillsammans så tätt som en hängd vid sin galgel Och nu till reservkarronaderna förut... Fyr! Alla hans ordres verkställdes som genom trolleri; de begge skeppen surrades tillsamman som med band af jern, de båda karronaderna på backen, med hvilka man ännu ej lossat skott, vrålade nu i sin ordning och sopade det fiendtliga däcket med en qvast af kartecher; derefter hördes åter den fasaväckande rösten: Till entrings! Och med handling förklarande sin befallning bortkastade VPFIndienncs chef nu sin onyttig blifne ropare, påsatte sig sin hjelm hvars hakband han tillknäppte, tog den krökta sabeln, han burit i sitt lifgehäng, mellan tänderna, och kastade sig ut på sitt bogspröt för att denfrån hoppa in på fiendens skans. Men oaktadt den rörelse han utfört följt den befallning han gifvit med samma hastighet som åskslaget följer blixten, blef han dock blott den andre i ordningen på engelska fartygets däck. Den förste var den unge fången vid kryssmasten, som sedan han afkastat sin rock, och beväpnad med en simpel enterbila, främst af alla ställde sig fram till seger eller död. Ni är okunnig om krigstukten ombord i mitt skepp, sade Paul skrattande, det är jag som först bestiger hvarje skepp jag entrar. Jag förlåter er för denna gången, men gör inte om det! I samma ögonblick kommo från bogsprötet, från bastingeringarne, rånockarne, enterdraggarnes tåg, alla hängande ändar som kunde tjena dem till nedfirning, FIndiennes matroser ner öfver fiendens däck, fallande som mogna frukter från ett träd skakadt af vinden. Engelsmännen, som emellertid dragit sig åt fören af sitt skepp, demaskerade nu en karronad, hvilken de fått tid att draga ur sin port och vända akteröfver. En stormil af lågor och jern bröt nu igenom de äntrandes leder, och