Aftonbladet – 3 augusti 1849, sida 2

hederliga och moderata, eller om man så vill den konstitutionella republiken skulle hafva gått under och samhällsordningen blifvit rubbad. Ett sådant tillstånd är icke mycket lugnande hvarken i afseende på vår civilisation eller vår konstitution, och detta borde lära oss att vara moderata och förutseende på en gång. Samhället är i ett slags belägringstillstånd; det är socialismen, som belägrar oss (Ja, ja). En belägrad plats måste, som j veten, nästan alltid duka under. Belägringen har begynt, den har hittills blifvit kastad tillbaka, vi hafva gjort några lyckliga utfall, såsom i Juni, men fienden är icke besegrad. Han är knappast ännu afväpnad, ty hans armå är väl afväpnad, men icke hjertat; musköterna fattas, men icke ideerna. Belägringsarmeen växer dagligen till antal och mod; den håller sig städse beredd till strid, beredd att begagna sig afalla våra söndringar, våra fel och svagheter; den håller sig såsom vulkanen, hvilken städse hotar att bryta fram. Hvad är det annat än pressen, som gör att vulkanen bibehåller sin eld? Det är icke pressens frihet, utan dess excesser, dess tygellösa, obegränsade framfart, som åstadkommer detta. Jag vet icke, hu uvida vulkanen skulle släckas, om icke pressen underhölle lågan; men det vet jag, att pressen nu underhåller den. Om man ännu hyser betänkligheter att angripa det onda, så vill jag, för att öfvervinna dessa, påkalla medlidandet och freden. Medlidandet, säger jag, nemligen för de olyckliga, för de fattiga och särskildt för de åkerbrukande arbetarne, af hvilkas lättrogenhet och bristande insigter man söker draga fördel. Man appellerar till deras fruktan, till deras egenkärlek; man förskräcker dem med tiondens skuggbild, och man lofvar dem rikt byte om de vilja deltaga i plundringen (Från höger: Bra, ganska bra!) Talaren söker derefter visa, huru den store krigaren och mönstret för åkerbrukare, den aflidne Bugeaud, blifvit behandlad af den revolutionära pressen, som till och med förhindrat hans val till kommuna!a befattningar. Han citerar en artikel ur bladet Citoyen, hvari Bugeaud skildras såsom tyranniets brutala redskap och såsom den der blifvit af Gud nedstött i grafven genom tiillhbjelp af koleran. Derefter fortfar talaren: Jag beder icke: blott för landtfolket, jag beder också för soldaterna, som äro dess söner. Jag citerar blott dessa betecknande ord i Emancipation de Foulouse: I dag pennan, i morgon musköten, som sluta en proklamation till soldaterna. Man väpnar sig icke mot främmande, utan mot medborgare. Det är för närvarande icke kosackerna, som hota oss, utan det är socialisterna, de röda — de, hvilka uppviglas af den anarkiska pressen. (Starkt bifall från högra sidan). Jag kan icke annat än högt och ljudeligt fördöma de tidningsskrifvare, hvilka låta borgares och soldaters blod strömma, som stöpa kulor, utan att sjelfve löpa större fara än några månaders fängelse. En tidningsskrifvare (f. d. vår kollega) har berättat oss, att han inskränkt sig till att på afstånd betrakta kanonadens sublima fasor. Från venstra sidan: Nå än Dornes då? (Forts. följer.)