Aftonbladet – 3 augusti 1849, sida 2

vinge vidröra hans panna. Kaptenen visste hvad mod ville säga, och detta prof var till räckligt att bedöma den man han hade framför sig. Det är godt, min herre, sade han; blil der ni är, och när vi komma till entring, om ni då är trött att stå med korslagda armar, tag någon sabel eller yxa och gif oss handräckning. Ursäkta mig nu, att jag ej mer sysselsätter mig med er; men jag har annat att göra. Eld! mina herrar,, fortfor kaptenen, i det han med sin ropare kommenderade genom batteriets skeppslucka. Eld! Eld, kanonierer! svarade som ett echo den, till hvilken ordern var gifven. I samma ögonblick skakades VU Indienne nedifrån kölen ända upp till toppen af masterna: en förskräcklig knall hördes, och ett moln a: rök utbredde sig, likt ett segel vid styrbord, som skingrades för vinden. Kaptenen väntade med otålighet dess försvinnande, för at! kunna döma om hvad verkan kanonsalvan hade förorsakat om bord på det fiendtliga fartyget Då hans blickar kunde tränga igenom röken märkte han att storstången hade fallit och at! stormastens alla segel voro genomskjutna. Då satte han sin ropare för munnen och skrek: Godt, mina herrar! Låtom oss nu raskt betäcka oss! De äro i detta ögonblick för mycket sysselsatta med sina segel, för att beskjuta oss med småsaker: ge eld den som kanl... och låt denna gången rakknifven stryka tätt invid ansigtet! : Matroserna skyndade sig att verkställa manövern, hvilken, som kaptenen hade förutsett, skedde utan det minsta motstånd från fiendens sida. Denna gången hade kanoniererna bokstafligen fullgjort kaptenens order, ty hela salfvan afskar på en gång vandten, stagen och gigtågen. Två master stodo ännu qvar; men på båda sidor om dem fladdrade trasor af segel Fartyget tycktes hafva lidit betydligare hafYork än man på afstånd kunde döma om; ty salvan dröjde ett ögonblick, och i stället att taga UIndienne långskepps, tog den henne tvi r