Aftonbladet – 2 augusti 1849, sida 1

mm 0 FPVTRUAA SM AV MBA IUSIaDIUTCTI, Tullportsgatorne; uti Kryddboden i hörnet af GöthIdagen. st —— — — ? ? -,—eree—e—— — EE IPesth under loppet af sommaren, emedan ministeren icke kunde fatta något definitift beslut derom på egen hand. En annan omständighet hade också lätt kunnat åstadkomma en brytning. Ungrarne hyste den lifligaste sympati för italienarne, hvars förhållanden mycket liknade deras egna, och Pesths tidningar fordrade icke blott med allt större häftighet de ungerska truppernas återkallande från Lombardiet, för att använda dem mot ryssarne, utan kränkte derjemte den österrikiska regeringen, för hvilken de italienska besittningarnes bevarande utgjorde en lifsfråga, genom att taga deras landsman, grefve Zichy, som hade öfverlemnat Venedig åt dess borgerskap, i försvar mot beskyllningar för feghet och förräderi. Härtill kom, att Radetzky icke ville tillåta öfverste Meszaros att lemna armåen, för att öfvertaga den ungerska krigsportföljen. Emedlertid hyste den österrikiska Marsministeren dels uppriktig tillgifvenhet för Ungern, dels stor farhåga för det uppror, som hotade att bryta ut i Böhmen, hvarest )Slowanska Lipa, bestående af deputerade från alla österrikiska Slaver, i början af Maj utkastade sina planer till ett Slaviskt kejsaredöme Österrike. Emot dessa sträfvanden var Ungern, det tyska Österrikes naturliga bundsförvandt, på grund af den ställning, som det intagit till Slaverna, och vi se derföre, att den ungerska regeringen, sedan den österrikiska konstitutionen af den 23 April uttryckligen bekräftat Ungerns och Siebenbärgens statsrättliga oafhängighet af kejsardömet, afstod från sina fordringar om återkallandet af de ungerska trupperna i Lombardiet, och lofvade att upprätthålla rikets integritet emot att erhålla Meszaros tillbaka och tillika få understöd af tre böhmiska regementer, för att hålla Sydslaverna i tygeln. Denna öfverenskommelse tillvägabragtes i början af Maj af Pulszky, statssekreterare i den ungerska utrikesministeren under Esterhazy. Men denna gång ver redan den wienska ministeren under Pillersdorff vanmäktig, och det enda löfte som hölls var Meszaros entledigande. Han kom till Pesth den 23 Maj. Onskan om den ungerska härens förstärkande var ej obefogad. De vilda Raizerna, som väl voro förbittrade på de katolska Kroaterna, men tillika sedan urminnes tider hade insupit kommunistiska åsigter, icke af Fouriers och Cabets skrifter, utan genom röfverier, gjorde på nytt ett uppror, som denna gång hotade att få en nationell betydelse. Kultusministern Eötvös hade sammankallat dem till en synod i Karlowitz, för att ordna den grekiska och icke unierade kyrkans inre förhållanden; men upphetsade af omkring 500 prester från det oafhängiga Servien söder om Donau, samt af ryska panslaviska agenter, utnämnde de öfverste Supplikatz till wojwod öfver alla Servier och erkebiskopen af Karlowitz till patriark för den grekiska icke unierade kyrkan, utan hänseende till statsgränsen, och fordrade, såsom vilkor för deras bistånd mot Kroaterna, att den ungerska regeringen skulle gifva det serviska språket i dess eget land samma rättigheter som det magyariska. Eötvös upplöste genast synoden, som blef utsatt till Juni, medgaf den sistnämnda fordran och beordrade trupper, för att skingra de hopar, som omedelbart efter synodens upplösning dragit ut på röfvartåg. Emedlertid hade ministeren i Pesth utvecklat stor verksamhet. Ett antal af 60,000 gevär hade blifvit beställde i Birmingham till nationalgardets beväpning; talrika reaktionära embetsmän bade blifvit afskedade och 18 nya öfverfogdar utnämnde i särskilda komitater, alla tillhörande den förra oppositionen. Kossuth vidtog stora financiella förbättringar, och utgaf i förening med fiera af ministrarne en större tidning, för att göra folket mera förtroligt och bekant med sakernas nya ordning. Men hvad som satte kronan på verket, var Siebenbirgens införlifvande med Ungern. Sachsarna, eller de siebenbärgska Tyskarne, satte sig ifrigt emot unionen och försökte att vinna Valacherna, som, oaktadt de utgjorde två tredjedelar af landets befolkning, icke voro representerade på landtdagen, genom att lofva dem att upptaga dem såsomes fjerde ståndet, som skulle välja 100 deputerade. Men Valacherna beslutade uti en oerhördt talrik folkförsamling vid Blasendorff, som varade från den 15 till den 17 Maj, och hvarest 40,000 menniskor skola varit församlade, att uppskjuta uninsfrågans afgörande, intilldess Magyarerna hade nedgifvit dem fullständiga borgerliga rältigheter, förutom sjelfständighet i religionssaker, iksom Raizerna, hvilkas beteende de för öfigt ogillade. 1 kraft af dessa beslut sände de vå egen hand 100 deputerade till Klausenvurg; men det ungerska regeringssändebudet vid landtdagen mötte dessa på vägen och förnådde dem att vända om, då den ungerska riksdagen, med kejsarens samtycke, hade anordnat allmänna val till nästa riksdag. Då således Sachsarnes ränker blifvit tillintetgiorde, flägsnade sig de fleste af deras deputerade från sandtdagen, hvilken den 29 Maj enstämmigt örklarade sig för förbindelsen med Ungern. Jen 1 Juni öfvertog den ungerska regeringen len siebenbärgska styrelsen. Men vid denna id hade ställningen redan blifvit betänklig på n annan sida af riket. (Forts.) UTRIELES, Med utrikes posterne hafva vi i dag emotagit tidningar från Paris till och med den 25.