Aftonbladet – 31 juli 1849, sida 3

Sonden svarade, att Zetterberg för närvarande vore fullkomligt redig till sina sinnen och att hennes berättelse sålunda, i fall hon verkligen sett eller hört något våld begås, borde vara tillförlitlig; dock ansåg sig doktorn böra anmärka, att någon juridisk vigt icke i alla fall kunde fästas vid hennes vittnesmål. Förhöret uppsköts nu till kl. 6 på e. m., då det skulle fortsättes på dårhuset; och anbefalldes såväl vaktmästaren Sandberg, som de öfriga närvarande tjenstehjonen vid dårhuset, att vara hemma vid nämnde tid. Som utrymmet för dagen icke tillåter att meddela äfven detta förhör, hvilket var mycket vidlyftigt, skola vi redogöra för detsamma i morgondagens blad. Vi anse i alla fall böra nämnas, att sådana omständigheter under förhöret förekommo emot vaktmästaren Sandberg, att aktor i målet, hr stadsfiskal de Berg, ansåg sig böra fordra hans häktande, hvilket äfven bifölls. — Makarne Sjöberg. När i går målet mellan makarne Sjöberg ånyo företogs till handläggning, inställde sig klaganden hr Victor Sjöberg personligen och inlemnade vederbörligt läkarebet.g, som styrkte att hans hustru var för närvarande af sjukdom hindrad att lemna sitt rum. I formatorn Jonsson, som rätten vid förra rättegångstillfället beslöt att kalla, hade nu, sedan äfven hr Sjöberg å honom utverkat stämning med påstående, att han måtte fällas till ansvar efter lag för enkelt hor och delaktighet i bodrägt, iaställt sig personligen. Hr Sjöberg anhöll, att målet måtte få hafva sin :ortgång och vituncena blifva afhörda, ehuru frum icke var tillstädes, dels derföre att hon förklarat, att hon hädanefter på inga vilkor skulle ins.älla sig vid domstolen, man måtte tillgripa hvad mede! för att tvinga henne som helst, och dels äfven på det icke vittnena måtte onödigtvis förspilla sin tid; men rätten kunde, då fru Sjöberg styrkt laga förfall, härtill icke lemna bifall; den fann dock intet hinder möta för justeringen af förra rättegångsdagens protokoll samt bandläggandet af saken, så vidt den å hr Jonsson utverkade stämning föranledde. På uppfordran af ordf. att närmare redogöra för så vä! stället och tiden för det åtalade horsbrotiet, som ock för beskaffenheten af den delaktighet hr Jonsson skulle hafva i bodrägten, anförde hr Sjökterg, att under tiden från Januari till April hade Jonsson och fru Sjöberg ofta varit inlästa på Jonssons rum från klockan 40 å 44 om aftnarne till 3 å 4 om Imorgnarne, och att, sedan hr Sjöberg gått till hvila, Ide äfven låtit förspänna hästarne och genom en bak : port begifvit sig ut på promenader i vagn till utvärdshusen, derifrån de icke heller hemkommit förr än emot morgparne: samt vidare, att uten hr Sjöbergs vetskap eller tillåtelse, en byrå, en chäslong och diverse särgkläder, ett knyte med ätskillige par lakan samt mat och dryckesvaror blifvit från hans hus draget till Jonsson, hvarförutan hr Sjöberg ville hafva redogörelse för ett parti böcker, utgörande minst 200 band, hvilka hans son skulle haft stående på Jonssons bokhylla, och hvilka han efter Jonssons flyttning icke mera sett till. Angående de omnämnda lakanen gjorde br Sjöberg en liten framställning af följande innehåll: han hade i slutet af förlidpee April måned observerat en af sina pigor bära ett knyte, aflägsnande sig från hemmet, och derföre tillsport henne om hvad hon bar och hvart hon skulle gå, hvarvid han fått till svar, jatt hon skulle bära lakan till sömmerskan mamser Betty Forslund. Hr Sjöberg hade likväl, emedan hans misstankar redan förut varit väckta, obemärkt följt efter pigan och funnit, att hon, i stället för att gå till nya hotellet vid Brunkebergstorg, gick till Kirsteinska planen, till det hus der Jonsson bodde. Då pigan, efter att bafva varit uppe i buset, nedkom, tillsporde henne ånvo hr Sjöberg, hvarföre hon gätt med lakanen i det huset der Jonsson bodde, i stället för till mamsell Forslund, hvarpå pigan uppgaf, att mamsell Forslund för degen befann sig i detta hus. På fråga af ordföranden uppgaf hr Sjöberg, att lakanen legat hopruilade i en rulle, så att han icke kunde bestämdt uppgifva hvarken huru många de voro eller hvad de voro värda, men att det minst varit 2 eller 3 par och att lärftet kostat 32 3 36 sk. alnen, hvarföre han trodde sig om att en annan gång närmare kunna bestämma deras värde. Då hr Jonsson pu skulle yttra sig om hvad emot honom var anfördt, anmärkte han, att, som stämningen så sent kommit honom tillhande, att han icke hunnit att utverka genstämning mot hr Sjöberg, så förbehöll han sig rättigheten att till nästa rättegångsdag dermed få inkomma. Hvad föröfrigt beträffade de anklagelser, som blifvit väckta mot honom, så bestred han dem i allo, och förklarade, att det icke var någon anledning att beskylia konom för ett olofligt förhållande till fru Sjöberg. Det skall ni just icke tro; anledningar finnes Idet nog! inföll ordföranden. I Att fru Sjöberg varit innestängd med honom, förnekade han; bon hade aldrig varit hos horom hvarken natt eller dag, utom för någon momang, då kon sökt sin son, eller man, eller velat se efter den förIres linne, ty sonen uppgafs af Jonsson hafva begagnat samma rum, som han. Icke heller hede han :med frun gjort någon utresa om gvällarne till värds, husen och ej haft några månskenspromenader med hen:e utan att guvernanten varit närvarande; och påstod Jonsson, att hr Sjöberg om dessa promenader i trädgården haft vetskap och icke förbjudit dem. Hr Sjöberg förklerade, att han om dessa promenader icke haft kännedom, förr än han en natt kl. V, 9 blifvit af en bland pigorna uppväckt och fått höra denna beklaga sig deröfver, att Lon icke fick lägga sig, utan måste sitta uppe och vänta på frun, som var i trädgården med sektern. Han hade då klädt sig och gått ned i trädgården, der han verkligen träffat sin hustru och hr Jonsson, hvilka han då tillsagt, att gå in samt allvarligen förbjudit att för framtiden öfva ett sådant oskick, hvilket han också förmodade dermed hade upphört. — Hvyad det beträffade, att frun icke skulle hafva varit hos hr Jonsson annat än för någon momang, så åberopade sig hr Sjöberg på vittnena, och anmärkte, att han många gånger, då han sökt sin hustru hos Jonsson, jaktlagit smyssel i rummet, samt att hon brukade, då han kom in ena vägen, smyga sig ut den andra. Då hr Sjöberg hade fått riktig kännedom om det obehagliga förhållandet, bade han bedt Jonsson flytta; men han hade icke kunnat blifva af med honom på annat sätt, än att han uthbyrt till en frömmande person den lägenhet, som af Jonsson begagnades, och först då den som hyrt lokalen, inflyttat, hade Jonsson funnit sig nödgad att lemna huset. Hr Jonsson bestred detta och påsted, att hr Sjöberg intill sista stunden bedt honom stanna qvar. Ordföranden tog sig anledning af hvad som förekommit att föreställa hr Jonsson, att han nu icke skulle neka för det, hvarom han genom vittnesberättelserna kunde komma att bliva öfvertygad; ordf. ansåg det vara sin pligt att påminna honom derom, att sådant icke skulle anstå en person med bildad uppfostran. Då pu hr Jonsson skulle öfvergå till förklaringen rörande delaktigheten i bodrägten, så förklarade han, att hvad beträffade chäslången, så hade den blifvit inflyttad i hans rum under Mars-oroligheterna, emedan hr Sjöberg då, när hans hus blifvit insulteradt, fruktat att ligga i sina vanligen begagnade rum. I