Aftonbladet – 30 juli 1849, sida 3

Dt än mindre till hvarandra. De känna ej sina krafter, och hvarken individerne inom e:t visst! folk elier folken sins emellan veta rätt, hurul. mycken tillit de kunna sätta till hvarandra. Deraf kommer att de, med få undantag, försjunka i en modlös och passiv åskådning af de machinmässiga armeernes rörelser och låta sig statsförfattningar med vapenmakt påtvingas. Vore förhållandet annorlunda; kände ett folk sig starkt genom individernas fulla förtroendel för hvarandra, så vore de stående armeerne en obetydlighet på den politiska vågskålen el-l ler försvunno de alldeles. Regeringarne hjelpa nu hvarandra mot folken. Exemplet är farligt: det kommer den! dag, då folken hjelpa hvarandra mot regeringarna. Och hvarför har den ej redan kommit? Ungern förblöder ju till följe af den österrikiskt-! ryska invasionen. Alla regeringar synas vara ungrarne fientliga, eller åtminstone likgiltiga emot dem; eller vågar den ena, af fruktan för den andra, ej röra sig till deras förmån. Af Europas regeringar synas Ungrarre icke hafva någon hjelp att förbida; snarare kunde man tro dem hafva ännu mera att frukta från detta håll. Ett anfall på detta hbjeltemodiga folk vore nu mera icke en gång fransmännen ovärdigt, sedan de bombarderat och intagit Rom och der insatt en fransysk militärisk regering. Men kunna ej folken, betraktade såsom milliontal individer, någonting uträtta? . Ungrarne hafva så fullständigt dokumenterat sin befogenhet att uppsäga sitt regentbus tro och lydnad, att man måste besväras af en mer än vanlig partiskhet eller inskränkthet för att ej inse det: vara moraliskt försoffad eller förderfvad för att ej erkänna det. Också ser man nu mera högst sällan någon, som med ett infernaliskt löje på läppare i Posttidnsngen läser de tillskrufvade berättelserna om Ungrarnes nederlag. Den allmänna rättskänslan, som högljudt låtit förnimma sig, skrämmer denna hånfulla fröjd öfver frihetens undertryckande tillbaka inom hjertkamrarne hos denna lilla arga minoritet, som, förspridd i alla länder, har intressen gemensamma med ryssarnes sjelfherrskare. Det lider ej ringaste tvifvel, att den stora majoriteten i alla länder önskar framgång åt Ungrarnes vapen, lika visst som detta bjeltemodiga folk är förtjent af en dylik välönskan. i Men, så vidt oss bekant är, hafva folken bittills icke visat något deltagande för Ungrarne på annat sätt, än genom nyfikenhetens hunger och törst efter färska nyheter från krigsteatern, politiska samtal med lyckönskningar och skålar för det tappra folkets räddning. Men kunna och böra de ej göra någonting väsendtligare? Det ges en sak, som alltid betydt mycket, för närvarande, snart sagdt, hvälfver folkens öden, och aldrig skall komma att sakna betydenhet. Denna sak, detta medel gilfver starka kugghjul åt det dynastiska machineriet cch åt kuggbjulen en stark rörelse; detta medel har ofta blifvit illa användt, det kan också användas väl, göra tjenstbarhet för ett stort och vackert syftemål. Detta medel, vi mene, är penningen. Ett långvarigt krig uttömmer äfven ett rikt lands tillgångar, så att kriget ej kan fortsättas, äfven om stridbart manskap icke saknas. Ungerska kriget har nu varat länge, landets finanser måste derigenom vara försvagade; än vidare utblottas detta land genom den sjelfförstöring af egendom, hvartill folket nödgats besluta sig, för att afskära fienderne tillfälle att inom landet proviantera. Det ungerska krigets fortsättning beror ej minst af tillgång på penningar, ja! för penningar kunna ock friskaror emottagas och nöjaktigt besoldas. Man invände ej att kriget tyckes nalkas sitt slut, och att Ungrarne måste duka under för de förenade härarnes öfvermakt. Ty krigets gång må vara skiftande, men säkert är att ungerska nationen, med sin visade kraft och enthusiasm för frihet och sjelfständighet, i värsta fall ej ännu på länge kan underkufvas. Man invände ej heller att, hvad oss Svenskar beträffar, vi äro skyldige Danskarne allt hvad vi i biståndsväg kunna åstadkomma. Ty dels hafva vi redan, både såsom nation och individer, visat oss icke vara likgiltige mot våra danska bröder, huru ofullkomlig ock hjelpen må kunna anses, dels tyckes det för Danskarne ljusna till en temligen lycklig utgång på kriget och dess snara slut. Framförållt är det icke ett utrotelsekrig, som nu föres i Danmark, såsom förhållandet deremot är uti Ungern. Hvilken oerhörd majoritet inom Europas och Amerikas folk tillsammantagna hyser ej sympatier för Ungrarne? och hvilken stor hjelpi skulle ej kunna åstadkommas, om i de båda verldsdelarne, hvar och en, som önskar Ungrarnes väl, räckte sin gärd till offer på frihetens, på humanitetens altare? en sedel af den rike och förmögne, ett vexelmyntjaf den fattige — i sanning, en sådan hjelp blefve ganska betydlig och skulle medföra sin verkan. Hvilken vet så noga, huruvida ej en liten I penningesamma, ihopsamlad i det fattiga NorIden — ack! större summor, än denna kunde blifva, hafva vandrat ut ur de arma nordliga landen för mindre7 ädla ändamål än detta — hvilken vet så noga, säge vi, om ej en liten insamling bland oss skulle med exemplet väcka Irikare länders deltagande? Eller, åtminstone, hvilken kan neka, att det nu, och på det uppIgifna sättet vore ett tillfälle för verldens cii viliserade folk att förbrödra sig med hvaranidra i en god handling för gemensamt bästa ? ITy då Ungrarne sjelfve säga, att de, om de segra, skola tillkämpa ej -blott sig sjelfva, utan Ihela Europa seger och frihet, så kan i sanning ingen förneka dem rättighet till detta stolta nationalmedvetande. Känslans vittnesbörd jäfvas ej heller af klokheten. Hvad oss, nordboer, särskildt beträffar, äro ock vi grannar till Ryssarne; och är det 0 DO BR