Aftonbladet – 30 juli 1849, sida 3

MUVER SMP NN rn nn mål sam RARE — Följande i en varm och klar stil hålln: artikel har blifvit till red. insänd, med anhål lan om dess införande, hvilket red. desto hellrt villfar, som sjelfva de här uttalade grundtan karne i allmänhet öfverensstämma med red: egna; ehuru vi, bland annat, måste erinra om det genom sitt troligen otillräckliga resulta: mindre lämpliga, som synes ligga i den mo artikelns slut projekterade insamlingen föl Ungrarne. Artikeln lyder: HAFVA EUROPAS NATIONER FÖR UNG RARNE INGENTING ANNAT AN VÄL ÖNSKNINGAR? Detta och nästföregående år hafva varit fö oss, för hela Europa särdeles lärorika. Anin garna hafva bekräftat sig: hvad man endas förmodat har öfvergålt till full visshet: folken ställningar och regeringarnes innersta tanka! ligga nu i öppen dag. Talet om ett förhål lande emellan furstarne och folken såsom emel: lan fäder och barn har bevisat sig endast var: en vacker fiktion i patriarkalisk smak. Mar har sett, att den välvilja, som man gerna mi antaga att åtminstone en och annan furste, såsom menniska och christen, såsom sjelf en bil dad medborgare, hyst för sitt folk, blifvit un dertryckt och qväfd af sjelfupphållelsedriften af begäret att evärdeligen bibehålla oförändrac en ställning till folken, hvilken i följd af sek: lets framsteg i kultur blifvit omöjlig, för at ej säga rättsvidrig. För bibehållandet af sir s. k. legitima maktbesittning äro de färdige desse furstar, att våga allt, uppoffra allt, ände till folkens frihet och sjelfbestånd, bryta d heligaste förbindelser, förakta rättslärans och moralens bud. Förr i tiden hade oroligheter och krigisk: företeelser i utlandet den påföljd, att regering och folk slöto sig närmare tillsammans, och att det ömsesidiga förtroendet, som ofta unde: fredstiden försvagats af inhemska konflikter åter upplifvades och förstärktes: nu åter med föra dylika utlandets företee!ser snarare ökad misstroende och söndring, i det att deltagan det för och emot tydligen visar, att regering och folk hafva motsatta sympatier och antipa tier. Allt tyder på fulikomligt förändrade el ler, rättare sagdt, omvända förhållanden: fur starne, som, af ärelystnad eller andra beve kelsegrunder, förr bekrigade hvarandra me folkens medverkan, äro nu i godt förstånd sin emellan och biträda hvarandra i att söka besegr: egna undersåter, deras förmenta egentliga fien der nu för tiden. Folken åter synas hafva sin: fiender, icke utom landet och i andra folk, utar ofta inom landet, isin regering och dess bihang de aristokratiska sekterna, samt i andra folk: regeringar, likaledes med sitt aristokratiska här och der äfven presterliga tillbehör. Sina naturliga vänner hafva folken också uti andra folk, icke inom eget land. Skene kan visserligen förvilla. Så heter det nu, at Österrikarne bekriga Ungrarne. Men, i sjelfv: verket är det ingalunda det österrikiska fol ket, som mot det ungerska föres i fält; det ä dresserade österrikiska knektar, och dessa knek:tar, sig lika i alla tider och länder, till och med hos de ädla Fransmännen, veta ej af nå got högre och bättre, än att blindt lyda sit! befäl, hurudant detta än må vara: fråga ej ef ter ändamålet, hvarföre de föras ut att slagt: och mordbränna, ja! anse för ett subordina tionsbrott att efterforska fälttågets syfte. Man talar om ett hos nationerne inrotad hat till hvarandra, såsom t. ex. ett hos Sven skarne inrotadt hat mot Ryssarne. Det ä sannt, det finnes ett sådant hat; men det ä; egentligen fördomen, som inrotat det. De ryska folket, en godsinnad nation, har aldri fört krig med det svenska; det är regeringarne som fört krig med hvarandra — med trupper en ur medborgerlighetens sköte lösryckt de af folket och, så vidt den mäktiga naturen lå ter sig besegras, uppfostrad till intressen oci känslor, som göra lösryckningen fullkomlig Det kommer i en aflägsen framtid den dag som lärer de båda folken att förstå sitt brö draskap och sina gemensamma fördelar, sam ådagalägger att, eburu orinligt sådant nu lå ter och nästan retsamt för hvarje äkta go svensk, sjelfva rysshatet varit en onaturlighet Tiderna förändra sig. Länge har den dyna stiska principen herrskat i sin ursprunglig råhet, och den herrskar ännu: arfsförhållanden inom de furstliga slägterna bestämma all Hvad läse vi uti historien? en person på tro nen i ena hörnet af Europa ärfver ett styck land i det andra, med den folkskock, som derp växer med trän och gröda; och detta arf ka tillfalla honom genom frånfället af en farbro leller kusin, som från tronen nedstiger i grafver En annan högre princip -har börjat göra si lea RA AR ör Alta RA FENA hn