Aftonbladet – 28 juli 1849, sida 3

TUI tat PTCHITPPp OM HOUR allllall SLYTCISC dill: en för hela landet gemensam, utbredande sigl likt trådarne i en spindelväf från en endal. punkt till de aflägsnaste punkter vid omkret-! sen, icke heller var möjligt att till själen il: denna medelpunkt välja någon, som saknadel ett traditionellt namn, i tanka att detta skulleli förläna honom , den enligt fördomen nödigal: kraften att lika med sina företrädare draga pål: trådarne efter behof. Det valde således en Na-l: poleonid, och en sådan, som det trodde egal: rättskaffenhet nog att hvarken till sin egen eller sina anförvandters och ej heller till några gunstlingars förmån missbruka det öfverli landet utspända myndighetsnätet, hvars medelpunkt lades, med bibehållen omotståndlighet och fjerrverksamhet, i hans hand. — Man bor-: de kunnat förutse, att ett i mansåldrar så absolut styrdt och uppfostradt folk omöjligen kunde, genom blotta ljuden af orden repu-l: blik och president, få begrepp om någon annan statsinrättning, än den enda, som det i mannaminne kände, nemligen den absolutistiska centralisationen, och att namnet president, nyttjadt om centralstyrelsens nya föreståndare, icke kunde hos ett sådant folk betyda hvarken mer eller mindre än namnetl konung eller kejsare. Då sakförhållandet, under hela den långa tiden mellan 1830 ochl 1848, ja emellan 1801 och 1848, icke i allal. dessa väsendtligheter undergått någon förändring, så var det väl en bra kortsynt föreställning att tro ett par namnförändringar kunna förändra mer än namnen; och det vore icke -mindre kortsynt att tro på någon annan förändring hädanefter, så länge samma sakförhållanden fortfara. Vill man se ett alldeles handgripligt prof på att fördomen om möjlig-! heten ja nödvändigheten att förena centralisation och demokrati, är i tankans innersta nu som alltid rådande hos pluraliteten af Frankrikes statsmän, oaktadt allt hvad en och annan legitimist, af hat emot Parisarne, ordatl. om styrelsens decentralisation och departementalmaktens emancipation, så har man det i det märkvärdiga monopolet med telegrafkommunika-. tionerna, som under hela den nyaste hvälfningen bibehållits i samtliga de hvarandra hastigt efterträdande revolutionsmyndigheternas. hand, utan att en enda röst höjt sig, under de många konstituerande och lagstiftande diskussionerna, mot detta centralstyrelsens monopol eller mot de förut gällande stränga förbuden för enskilde att inrätta telegrafer. Annn mindre har man i dessa församlingar väckt någon fråga om rättighet för enskilda, alt, i likhet med hvad som eger rum hos Nordame-; rikanerna och Engelsmännen, mot afgift be-l. gagna statens signaltelegrafer för enskild kor-l. respondens, eller använda jernvägstelegraferna för andra kommunikationer, än dem som l:! uteslutande beträffa jernväg-rörelsen. Den nära nog allsmäktiga häfstång till allmänna omdömets ledning eller missledning, som franska centralstyrelsen besitter i telegrafmonopolet, bar sålunda, antingen med öfvertygelse eller af kortsynthet, förblifvit qvar i styrelsens hand, och befinnes der än, till och med efter det sednaste missbruket dermed vid representantvalen, hvilka, som alla ändå veta, bestämdes till icke obetydlig del genom en reaktionär ministers falska telegrafrapporter. Ministern nödgades afgå, men hans opinionsledningsredskap stadnade qvar hos hans qvarstadnande embetsbröder, utan all anmärkning af representationen. Detta enda factum talar kanske tydligare än något annat, om de nuvarande frans-. männens oförmåga att begripa en styrelseform,! som icke är central, d. v. s. den med sann folkfrihet oförenligaste bland alla. Kommunalsystemets motsats, centralisationssystemet, har, genom de europeiska frihetsvännernas större obekantskap dermed, föranledt dem öfverallt, att för sina egna föreningar emot absolutismen låna samma centralisationsformer. Man återfinner dessa former i alla deras öppna eller hemliga samfund: hos illuminater, jakobiner, carbonari, burschenvereine, polackföreningar, socialister, kommunister, och hvad de allt heta. Det är den urgamla, redan i Bibeln beskrifna fornasiatiska allherrskareformen, som satte en öfver tio, tio öfver hundra, hundra öfver tusen, tusen öfver tio sinom tusen,, 0. s. v., i ändamål att lägga hela myndigheten i öfverstyrelsens hand — eller hos le comitå central eller le comitå directeur, som det heter på det franska klubbspråket. Intet nyare samfund hade utbildat centralisations-machineriet fullständigare och mera välberäknadt, än Jesuit-orden; men det var från den, som Adam Weishaupt lånade formerna för sin mot Jesuiterna stiftade Iiluminatorden, hvilken sedan, genom ett slags filiation, blef mönstret för alla de ofvan uppräknade stiftelserna. . När absolutismen och aristokratien småningom gåfvo sin polis och sina coterier samma former, så var det ett slags urminneshäfd för dem ifrån forntiden; men likasom man velat antyda, att de moderna modifikationerna dervid härstammade från jesuiternas presterliga gille, har man lånat sjelfva det presterliga namnet, och talar numera, alldeles som det skulle så vara, om embetsmannahierarki, (embetsmanna-prestvälde), polishierarki (polis-prestvälde), militär-bierarki, (militär-prestvälde) — löjliga uttryck annars, men fullkomligt riktiga under förutsättningen af jesuitismen såsom dessa verldsliga prestväldens medvetna eller omedvetna mönster. Europas frihetsstrid har genom detta centralisationsväsen förvandlats till en skråtäflan i stort, om förmånen att hafva massan till kund. Bland de täflande på den ena sidan har man sett heliga allianser, jesuitligor, sonderbund, permanenta diplomatkongresser, adelsoch embetsmanna-coterier, 0. s. v.; på den andra sidan illuminater, jakobiner, carbonari, burschenvereme, polackpropagandor, kartister, socialister, kommunister, m. m.; men åt kunderna: åt folkets sociala fördelningar, har på ingendera sidan någon rösträtt inrymts vid skrånas rådplägningar. Folken hafva från begge hållen äs PN AA KH