Aftonbladet – 28 juli 1849, sida 3

skilde beror der, öfverallt till sin välfärd ochl! sin verksamhet, mångenstädes till sin personliga l: trygghet och sitt lif, på de herrskandes godt-: finnande. I den nya verldens mest utbildade samhäl-l len är förhållandet alldeles omvändt. Folket,l: i sina fördelningar af socknar eller kommuner, ombesörjer der, genom omedelbart och för begränsad tid af detsamma valda embetsmän, sina egna sambhällsbestyr, utan inblandning deri och: utan tillsyn deröfver från någon af kommunen oberoende eller ofvanom hela kommunen ställd l. enskild man eller klass. Flera kommuner, eller en så kallad stats gemensamma angelägenheter vårdas likaså af embetsmän, dem kom-l! munerna välja gemensamt och för begränsadl tid, men hvilkas myndighet öfver den enskilde medborgaren är mindre, än kommunalembetsmännens. Slutligen skötas staternas gemensamma, eller hela statsförbundets angelägenhe-l: ter af myndigh-ter, dem dels medborgarne tl hela förbundet valt gemensamt, dels staterna !: valt gemensamt, men hvilkas makt öfver denli enskilde medborgarens frihet, lif och välfärd är ingen. Lagstiftningssätlltet är i begge dessa verldar icke mindre olikartadt. I en del af den gamla verldens samhällen stiftas lag stundom ensamtl af envåldsherrskaren, för tillfället och efter godtfinnande, för att likaså efter hans godtfinnande genast tillämpas. Mångenstädes sker det; för längre, ehuru alltid obestämd tid, äfven af envåldsherrskaren, men med biträdande lagstiftare, dem han sjelf utser. I andra den gamlal verldens stater stiftas åter lagen af adeln elier. presterskapet och i deras interesse, för att ut-l färdas i den förste adelsmannens eller prestens, den så kallade regentens namn. Slutligen lagstiftas der merändels på likformigt vis för sam-l: hällets alla angelägenheter, från de allmännaste till de mest enskilda. I den nya verlden stiftar deremot folket sjelf de lagar, hvarefter det styr sig sjelf.l. Kommunens invånare stifta omedelbart kommunalordningen för sin kommun; staternas in vånare stifta, genom af dem utsedda ombud, i de för hvar stat allmänna lagarne, och hela statsförbundets invånare stifta slutligen, genom . af dem utsedda ombud, de lagar, som gälla för hela statsförbundet. Men för att stifta lag och utöfva myndighet : fordras kunskaper, omdöme och vana, svarande mot lagens och maktutöfningens vigt och omfattning; och såsom vilkor för kunskaperna, omdömet och vanan, fordras tillfällel och anledning att förvärfva dem. Detta tillfälle och denna anledning erbjuda sig i den gamla verlden blott åt ett jemförelse-. vis ganska inskränkt antal samhällsmedlemmar, men i den nya verldens mäktigaste samhället erbjudas de åt hvar och en. I denna sist nämnda olikhet emellan den gamla och den nya verlden ligger, efter allt utseende, hufvudorsaken till misslyckandet afl de europeiska sjelfstyrelseförsöken i Frankrike, Tyskland, Italien, Spanien; och der dennaj olikhet ej kunnat utplånas, der synas förhoppningarne om bättre lycka nästa gång vara lika fåfänga hädanefter, som de visat sig hittills. Öfver hufvud hafva ock de maktägande insett denna omständighet fullkomligt, och antingen lagt välberäknade hinde mot afhjelpandet af folkets brist på sjelfstyrelseförmåga, eller vidtagit lika välberäknade åtgärder till denna brists förökande och förevigande. Härigenom kan man förklara en del styrelsers oaflåtliga sträfvan att centralisera hela statsmachineriet mer och mer: att låta allt förvaltningsbestyr, från det allmännaste till det mest lokala, ombesörjas af regeringens egna tjenstemän, med folkets fullkomliga uteslutande derifrån; likasom samma förklaringsgrund redovisar enklast för dels motståndet ofvanifrån emot all sådan folkundervisning, som skulle kanske ge den stora massan rediga begrepp om samhällsorganismen, dels bemödandet att genom religiös och politisk obskurantism ordentligt underhålla och föröka mängdens okunnighet och villfarelser i dylika ämnen. Särdeles lärorik i detta hänseende är Frankrikes sednaste historia. Det är bekant, att styrelsens centralisation ingenstädes är mera fulländad än i Frankrike; allt offentligt lif har der i så många mansåldrar utgått från Paris, att fransmännen i allmänhet icke kunna före-l: ställa sig någon samhällsstyrelse, som icke från Paris hemtar sin yttersta ledning. Men med en med sådan vana vid centralstyrelsens handhafvande af allt och förmynderskap öfver allt, låter någon tanka på förmåga hos det myndiga folket att styra åt sig sjelf icke förenal sig. Detta insågo de franska statsmän, som l vid Julirevolutionen förenade politisk skarpsynthet med frisinnade syften; och då de önskade, att kartan skulle blifva en sanning i verkligheten, och icke blott i Ludvig Filips bekanta fras, yrkade de framför allt att kommunalsystemet måtte införas allmänt, och att hvar kommun måtte få en skola till folkundervisningens befrämjande. Nationalrepresentationen visade sig dela dessa åsigter. A ena sidan voterades frikostiga anslag till folkskolorna, hvarjemte en särskild minister för undervisningsverket fick sig anförtrodt att härom besörja. Å andra sidan fattades formliga beslut om kommunalsystemets införande. Men huru gick det väl med verkställigheten!... Ludvig Filip, hvars styrelse mer och mer förrådt, att hans nyss anförda fras var en fras och ingenting vidare, fanns på intet vis angelägen att genom kommunalstyrelser störa den gamla centralisationsstyrelsens för enväldet så angenäma regelbundenhet, eller att genom politiska begrepp, spridda bland folket medelst sockenskolorna, minska sitt centrala inflytande på representantvalen och representanterna. Ingen kommunalstyrelse infördes; och hurudan folkundervisningen blef, röjer sig bäst genom den upptäckten, att efter förloppet af de 18 år, som Ludvig Filip regerat i Frankrike, finnes der ännu en oerhörd massa menniskor, som hvarken kunna läsa eller skrifva, och som ännu