Aftonbladet – 27 juli 1849, sida 3

(. M. i nåder skulle finna styrelsens öfverklagade eslut vara lagligen grundadt, äfvensom styrelsen, huru den saknade: all anledning bestrida klagånlernes uppgift att något underslef i närvarande fall cke varit åsyftadt, ansåge, äfven hvad deras anhålan om eftergift af särskild nåd vidkomme, betänkigt att derå tillstyrka nådigt bifall, enär förelupen nisskrifning lätteligen kunde vid oriktiga varuangifingar af hvilken annan som helst förebäras, jemväl lå underslef verkligen vore tillämnadt. — Medelst letta yttrande har K. Gen.-tullst. ovedersägligt visat in egen åsigt hafva varit, att strafftullstillämpninsen genast bör äga rum, ehvad godset från upplaet förtullas eller reexporteras, samt att, äfven om inderslef icke varit åsyftadt, utan blott vårdslöshet öranledt den oriktiga angifningen, en korrektiförfattning likvisst alltid strängt bör tillämpas, synrerligast af en underrätt; ty pröfningen af motiver och mildrande omständigheter lärer icke kunna nåson annan än konungen allena tillkomma. På alla dessa skäl och med åberopande derjemte åsom prejudikat af ofvan omförmälde K. M:s nåliga resolution den 42 Nov. 4846, som i afskrift Litt. C. härjemte bilägges, vågar jag i största ödnjukhet hoppas, att K. Kammarrätten pröfvar rättvist att, med upphäfvande af K. Gen.-tullstyrelsens öfverklagade resolution, fastställa anmärkningspåståndet.: Stockholm den Maj 1848. Zach. Sundin. Red. kan, oaktadt de här anförda skälen, indock icke finna sig fullt öfvertygad om anmärkningens billighet. Då tulltaxan icke innehåller serskild rubrik för ,affall af tobak debris de tabac) och dylik vara ej gerna kan komma under annan rubrik än stjelk, så synes redan dess behandling såsom karfvad tobak, hvartill den aldrig borde kunna hänföras, förutsätta ett vida högre tullvärde och större afgifter, än staten haft rätt att fordra. Att nu derutöfver förutsätta ansvar, såsom om fråga varit att förtullar varan i stället att lägga den på nederlag,, synes innefatta en ytterlig orättvisa. Det må vara, att författningars otydlighet nödga embetsmän att snarare tolka dem till statens fördel än enskildas, i hufvudsakliga fall; men det synes vara den högre administrationens pligt att afböja de lidanden, som derigenom ådragas de enskilde oskyldige. Vi anse således, för vår del, tullstyrelsen hafva handlat, under förevarande förhållanden, välbetänkt och rättvist, förmodande att regeringen äfven gillar dess åtgärd, och blott söker genom tydligare bestämmelser att för framtiden afhjelpa ofullständigheten i tulltaxan.