Aftonbladet – 27 juli 1849, sida 2

ms hennes kinder. ,Hvarje förställning måste här vika. Hon tystnade, och försjönk snart i sina förra betraktelser. Efter en liten stund rörde den sjuke sig. Laura böjde sig ned öfver honom. Han öppnade sina ögon med ett gladt leende och sade: En engel! Huru lik min Laura! Ar du då gången före mig? — och förlät du mig? Han försökte att resa sig upp, men plågorna i hans bröst nödgade honom att sjunka tillbaka, och han suckade: Nej, jag lider ännu på jorden! Icke länge!l, sade Laura tröstande, och knäböjande bredvid honom tillade hon: Låt oss bedja tillsammans! . Han nickade sitt bifall, hopknäppte sina händer inom hennes, och under den brinnande bön, som den älskades läppar uttalade, sjönk ynglingen lugnt till sömn för att aldrig åter vakna här. Cellini visste nu hur han skulle använda det utkast han gjort denna morgon. Öfver Luigis graf restes en basrelief, utförd i den hvitaste marmor, af Benvenutos mästerhand. Segraren i kapplöpningen sjönk utmattad ned, och stridsdomaren, under bilden af en skön qvinna, hastade fram till honom med en palmkrona i sin hand. Rundtomkring stod i guldbokstäfver dessa ord: Död i segrens armar! —— AA — Missroster. Från Wilhelmina skrifves den 20 Juni: Nyligen har man i Ulvobergets by i denna socken haft tillfälle bese en i zoologiskt hänseende märkvärdig företeelse, nemligen en monströs eller vanskapad kokalf, hvilken ådragit sig synnerlig uppmärksamhet genom den derå befintliga, förut ej sedda kompletta missbildning, bestånede deruti att, utom det al.a fyra fötterna voro sammar dragna och i en klump hopväxte, inelfvorna finnas: liggande på den utvändiga sidan af den nästan såsom ett klot bildade kroppen, som likväl egde ett vältormadt hufvud.