Aftonbladet – 27 juli 1849, sida 2

Ja! svarade doktorn, men endast för en imma eller så, och sen är allt förbi.n Fru Isabella gret djupt under sin slöja; men om det var omöjligt för Benvenuto, attlägga in sorg i milda ljud, lemnade han rummet ch skyndade till det mest aflägsna hörnet af rädgården, för att der bullra ut sin smärta. Vär den första häftiga stormen hade gått öfver, önskade han återvända till sin Luigis lödsbädd ; och bannande sig sjelf strängare än an någonsin bannat andra och underkufvande in sorg med all makt, återvände han till huset. Vid dörrn till sjukrummet stannade han — allt var tyst derinne. Han inträdde sakta; men doktorn, som stod bakom dörrn, osedd af Cellini, förorsakade något buller då låset vid rörde bonom. Skulptören såg på honom med en förskräcklig blick, som tycktes säga: hvarför dölja er der så dåraktigt? Läkarn besvarade denna blick med att helt enkelt visa på en uppenbarelse vid Luigis säng, som i sin ordning slog Benvenuto med förvåning. I fru Isabellas långa morgondrägt, men hög och ståtlig, med det englalika ansigtet obetäckt, stod en skön qvinna bredvid den slumrande Luigi, understundom ängsligt lyssnande till hans andedrägt, och derpå åter höjande sina ögon mot himlen i allvarlig bön. Som Benvenuto i stum förvåning vände sina blickar till doktorn, hviskade den sednare: Jag såg med mina egna ögon denna oerhörda förvandling. Slöjan föll tillbaka, ban lyfte upp sitt hufvud och fru Isabella ver genom någon magisk makt förvandlad till en engel., Ingen engel, hviskade den okända, ty hor hörde dessa ord, utan Laura Sansone, advo katen Giovanni Sansones hustru. Jag har kommit att lindra sjuksängens plågor för denna unga konstnär — nu dödsbäddensv; — hor stannade, och några klara tårar rullade utför