Aftonbladet – 26 juli 1849, sida 3

törra beten, hvarigenom dessa gjorts otjenliga till fårbete ? Hr Nathhorst Hade i Östergöthland icke fannit något sådant på torra ställen. Ryttmästaren Stjernsvärd hade på sina egendomar trenne: gånger uppsatt schäferi och alla gångerna hade fåren: gått förlorade. Alla sakkunniga trodde att detta härrörde af giftiga örter, som man dock icke lyckats upptäcka. Hr Nathhorst meddelade, att i Skottland finnas på annars torra och goda beten vissa ställen, som hafva en menlig verkan på fåren, då de komma dit. Man har, oaktadt noggranna undersökningar, inga giftiga örter kunnat upptäcka, och trodde derföre, att det beror af något geologiskt förhållande. Allmän sammankomst. Efter en diskussion, om Örebro eller Mariestad skulle blifva stället för nästa allmänna landtbruksmöte, afgjordes genom votering, att mötet skulle hållas i Örebro nästa år, första måndag efter då inträffande utlmarknad i Norrköping. Till ordförande och vice ordförande vid samma femte möte utseddes öfverste Aug. Anckarsvärd och kapten Stahl, samt till deras suppleanter öfverpostdirektören frih. H. Hamilton och kapten Aug. Coyet. . Presidenten Skogman hade afsagt sig förtroendet att vara prisutdelare vid kreatursexpositionen och landsh. gr. Posse anmodades i stället derom. Tvenne af prof. Palmstedt inlemnade afhandlingar hänvisades till sektionen för binäringarne. Derpå föredrogs förslaget, att församlingen skulle ingå med en ansökan om anställandet af en Agrikulturkemist på stat, till hvilken man skulle kunna insända jordarter till undersökning. Man beslöt att bestyrelsen skulle ingå till landtbruksakademien med anhållan, att akademien hos regeringen ville tillstyrka saken. Derefter upptogs serskildt den 12:e frågan: Hvilken erfarenhet har man inhemtat rörande den nu gängse elakartade boskapssjukans uppkomst, behandling ochföljder 2) Landsh. gr. Posse redogjorde för sjukdomens närvarande tillstånd i länet, som visade ett starkt aftagande; ehuru män ej förr än sommaren slutat kunde vara säker på, att den vore förbi. Ryttm. Tornerhjelm redogjorde vidlyftigt för sjukdomens uppkomst på hans egendomar. Sjukdomen hade efter hans förmenande uppkommit af sig sjeif, som följd af våta år o. d., och anförde som ett bevis, att den icke blifvit importerad med kreatur som andra 1847 infört från Ayrshire, (der dessutom efter hr T:s påstående sjukdomen då ännu icke yppats) att bland dessa icke något fall ägt rum förr än fyra månader efter ankomsten. Ryttm. påstod att, liksom sjukdomen kunde uppkomma hos kreatur utan beröring med smittade, kunde sådana kreatur, som haft beröring med smittade, gå fria från sjukdomen Sjukdomen vore icke heller så obotlig, som man föreställde sig. Veterinärläkaren Ekberg uppgaf sig skola bota 80 procentaf de sjuka. Dock ville rytm. ej frånråda nedslagning Ryttm. Möller meddelade från landshöfdingen i Halland berättelse om ställningen derstädes. Äfver den visade starkt aftagande. Landsh. v. Rosen sade sig icke hafva något förtroende för att sjukdomen kunde botas, hvilket åt minstone vore mycket för tidigt att bestämdt påstå Ansåg det besynnerligt, att d:r Ekberg sagt sig kunna bota 80 procent, då han förut för landshöfdingarnc påstått att endast utslagtning. kunde bjelpa. Tal. anförde en mängd exempel, som visade att man omöjligen kan lita på ett skenbart botande och ingick med anledning deraf i alla detaljer vid sjukdomens grasserande i norra Skåne. Af dessa tycktes förhållandet visa sig vara, att i de flesta fall, der något sjukdomsfall utbrutit, utan föregången gemenskap med smittade kreatur, det vid strängare undersökning visat sig att sådan gemenskap ändå alltid ägt rum. Till styrka för nyttan af utslagtning anförde landsh., att i Bårslöf hade genom oförsigtighet smittan kommit i en ladugård, men att samtlige invånare i socknen förenat sig om ersättning till ägaren och låtit slagta hela ladugården, hvarefier sjukdomen icke visat sig på det hållet. Frågan uppskjöts till vidare diskussion vid nästa allmänna sammankomst.