Aftonbladet – 26 juli 1849, sida 3

Aldrig skall jag se Italien mer! sade Luigi. Der, redan der förlorade jag konsten att måla; men jag ville ej tro att den hade öfvergifvit mig för alltid, och derföre emottog jag konungens tillbud af en tillflykt här, hoppandes att i fremmande land min andes brutna vingar skulle blifva helade igen. Mitt minne, Benvenuto, är likväl ej tillintetgjordt — dess flygt icke helt och hållet stannad; jag märker det, när jag läser våra odödliga författares verk, eller, när jag känner mig sjelf inspirerad, och försöker att gjuta mina tankar i ord. Men färger, eller till och med ritningar..., Han stannade, och tycktes skakas af de tankar som trängde sig på honom. —Nej nej, aldrig kan jag måla merl! 7 ;Men säg mig i himmelens namn. .. Benvenuto fick ej tid att sluta sin häftiga apostrof; ty buller af vagnshjul hördes, och d:r Petitpre utropade med någon förvåning, på sin brutna italienska: Parbleul, ni har gäster som åka i vagn? Ni är en lycklig manl På den tiden var en vagn en ganska sällsynt lyx, endast brukad af folk af högsta rang, så att äfven Benvenuto frågade med förundran: Åro detta kungliga skönheter, du olycklige och likväl lycklige man, som komma att besöka dig i din enslighet? Luigi svarade leende: ;Mina gäster äro icke af så hög rang, som du förmodar, min kära vän. Det är verkeligen ett fruntimmer som kommer, men hvarken en skönhet elier en prinsessa, endäst den gamla fru Isabella, från markisinnan de Comminges, som sändes hit af sin matmor, två gånger i veckan, för alt fråga efter min helsa och bringa mig förfriskningar.n Huru ? ropade den förtjuste doktorn, ni är under markisinnan de Comminges beskydd: den ädlaste och skönaste dam vid hofvet. Då är ni i goda händer och ingenting felas er.