Aftonbladet – 25 juli 1849, sida 3

Denna gäst var hofpredikanten, som med korslagda ben satt lutad mot stödet på den samla trästolen och på ett lifligt och intresseradt sätt betraktade Olofs öppna och tankfulla ansigte. Men har du aldrig tänkt på hvilken hämd detta arf skulle bereda dig öfver din bror. Att i bast bli så der rik, då han är fattig, är det enda som skulle på honom göra något inryck. Jag tänkte genast derpå, när den der mannen uppdrog mig att söka rätt på digp, började hofpredikanten efter en paus i samtalet; och jag tillstår, att jag i ditt ställe skulle kanske gjort mer än tänkt. Det finns oförrätter, som rättfärdiga hämden. Hämd!) sade Olof med ett högsinnadt leenle. Hvartill skulle den tjena mig. Kunde jag väl med den väcka upp de döda? Nå, om jag gifver dig rätt i allt annat, å finns det en sak, som du likväl icke besinat — det är detta barns framtid. Hvilken ysande lott kunde du ej bereda honomp, illade han, visande på Josef, som skrattande castat sig öfver sin lilla Iurfviga lekkamrat. Jo, det har jag tvertom främst af allt beinnat. Är han inte lycklig? Se hur glad han ir. Skulle han blifva det mera af att vaa rik? Olof skakade sitt hufvud Ackl ej visst intet. Jag har sjell varit ett fattigt varn, och fastän sedan både stora och bittra orger hemsökt mig, så sofver jag alltid lugnt ch skrattar och sjunger ofta lika så väl som arnet der. Min bror deremot har varit rik, an har aldrig träffats af en enda liten motång. Han har tagit hela min lycka, och änå har jag mera i behåll deraf än han — i enna stund. Hum. Det är sällsamt att höra något idant. Hvarföre just sällsamt? svarade Olof. Hvem vet hvad jag blifvit, om jag i stället